Framtiden är här…

IMG_6423

 

Hoppet är det sista som lämnar människan.
Jag behöll mitt hopp i den sista djupa gropen och det gick att ta sig ur!

Under de senaste 4 veckorna har jag levt som i ett vacuum. Världen och tillvaron har vänts upp och ned och efter 4år i post-psykos har jag vänt mitt liv på rätt köl igen.

Lee, min ängel i verkligheten, uttryckte det så vackert. ”You snapped out of it!”.

Eva och Michael, mina optimister, gav mig välförtjänta kramar som bär oändligt värde i denna stund!

Gillis och Juni, min solida pelare, ställer upp bortom alla förväntningar med råd och säkerhet.

Min överläkare var så glad över mitt samtal och sade: Det hörs redan över telefon att du mår mycket bättre. Hon ville inte träffa mig eftersom den depressiva episod jag varit i upphörde när jag bestämde mig för att ringa.
Jag ska ändå träffa henne och tacka för det tappra försök hon gjorde med mig och ursäkta för den tyngd jag oförtjänt lade på deras axlar.

I detta är det så mycket som händer och så tvära kast fram och tillbaks att jag knappt kan hålla ordning på alla turer. Jag gör mitt bästa och det får räcka så!

Isabell separerar sedan 4 veckor och har tagit barnen ut ur huset tillfälligt.
Jag hoppas kunna få träffa dem snart igen men den processen har bara startat.
Informationen jag får är obefintlig vilket upprör mig.

Jag har efter två veckors jobb lyckats ordna med finansieringen av att köpa loss bostaden från Isabell och jag ser fram emot att kunna bygga upp en ny trygg tillvaro med barnen här i huset med mindre elektronik och mer skratt och lek.

Barnen förtjänar all min kärlek och strävan efter 4 års helvete med en sjuk Pappa och en för hårt kämpande Mamma.

Isabell förtjänar sitt space och vila från mig.

Dagen kommer när vi tillsammans med goda vänner kan skratta och känna glädje tillsammans eller var för sig.

Livet är en underligt fenomen.
Vi föds och vi dör. Däremellan lever vi våra liv.

Vi blir det vi själva gör oss till, eller det andra gör oss till om vi inte står upp för våra kärnvärderingar.

Det är en svår tid nu för mig och barnen. För Isabell med.

Jag känner mig frisk och full av energi att klara av den här utmaningen för mina barns skull. Jag förvånar mig själv varje dag med den resoluta vilja som finns inom mig.

Möt livet och vidare in i framtiden…

Tomas

2015… Ett berörande år.

Året 2015 har passerat och kommit till sin ände. Jag är kvar…

Om det faktumet gör mig personligt tidslös eller året obetydligt, relativt kort, kan vi lämna därhän att bedöma och debattera.
Det har ju varit just ett debatternas år och allt har överskuggats av främlingsfrågans söndrande delning mellan rasistnationalister/humanister och debatten har drivits i de paranoida rädslornas svarta hotfulla skuggor.

Jag konstaterar kallt att de som inte ens uppfattat tiden som gått själva saknar en egen mening i livet och är självupptaget uppfyllda av den enda viktiga uppgiften, för dem – överlevnaden i nuet och den omedelbart kommande framtiden.

Orsaken till att jag är här, än, är att liksom en man vid namn Ove, är jag sjukt dålig på att ta livet av mig och livet är, i sin tur, måttligt ointresserat av att fixa den detaljen åt mig.

När det gäller det större och överskuggande existensiella dilemmat med livets mening är mitt centrala behov av att fatta mina egna aktiva val runt mitt och andras liv i totalt fokus och i min kärnas absoluta mittpunkt.

Att vara uppfylld av kreativ destruktivitet är mitt personliga helvete i tillvaron samtidigt som det skänker en enorm frid att behärskat kontrollera varat så totalt som jag gör.

Det mörker jag bär medvetet inom mig är så vida överstigande begreppet svärta att det gränsar till intet.

Trots det mörkaste mörka i vardagen har jag kommit till insikt om några saker under 2015:

Att vara en ”enabler” åt de jag har omtanke om och att aktivt definiera mig som en medveten person för de som står mig nära, samt skänker mig sin livstid, är viktigt för mig.

Att medvetet lägga min egen livstid för att balansera det vita och det svarta är en utmaning som ger mig drivkraft att vakna och fortsätta skapa ordning ur kaos och omvandla nonsens till sense.

Att tillåta mig att bara vara, Tomas, är en svårighet relativt innan psykosen.

2015 blev annars det kreativa året då jag tog mig an att ge ut tre nummer av #FOTO och två nummer av ÄlskaKlippan.
2015 blev brädspelens år och familjen har samlats kring spel i alla dess former vilket visat sig mer läkande än mycket annat.
2015 blev de nya relationernas år då andra vänner än de självklara kom in i tillvaron och tillförde perspektiv som tidigare saknats.
2015 blev även hatets år då dumskallarna på planeten gjorde svarta och fega val ur en söndrad kärna av mörk rädsla i sinnet och sjuka föreställning om paranoida hot mot den egna personen i sina hjärnor.

Vi är ALLA våra egna största fiender och den största utmaningen är att driva ut dumheten ur någons sinne när de inte har intelligens nog att förstå sin egen idioti eller intresse nog att lyssna på det man säger.

Under året har flera Sverigedemokrater med sympatier i ultranationalism, främlingsfientlig egoism och förvånande nog även satanism dödshotat mig för mina inlägg i forumen under 2015.

Att de skulle ge ett djupare svar än ”- Din vilja att sluta existerar verkar vara stark” på mina raka frågor om hur de faktiskt tänkt efter, innan de uttryckt sig, verkar vara helt omöjligt för dessa människor, med överhängande Sverigedemokratiska sympatier, att besvara.
De saknar integritet, personlighet och solid värdegrund och är de är långt mer störda än jag någonsin kommer att tillåta mig att vara.

SD har gett missnöjda, pessimistiska, tragiska, primitiva, våldsbejakande, dumskallar ett ”politiskt parti” att rösta på som alltigenom har en genomgående nationell destruktiv demokratisk agenda…
och i en anda av klassisk idioti så röstar dessa jubelidioter på det introverta, gränssatta, igenbommade Sverige och använder sina svaga röster för maktsyften snarare än sitt egna välbefinnande…

Det enda svaret dessa individer kan ge på mina frågor är: – Jag har inte tänkt efter men inser när frågan ställs på sin spets att jag inte har ett smart hållbart svar eller förmågan att tänka ut min tanke helt och fullt.

Frustrationen som föds ur medvetenheten om denna intelligensbrist framkallar aggressiva, utåtagerande och hotfulla uttryck då våld alltid härskar där orden tar slut… och de tar omärkligt ofta slut för just Sverigedemokrater.

Jag är övertygad om att de kommer att driva igenom banala och politiskt ovärdiga beslut som innebär konsekvenser som innefattar både främlingars död och avhumanisering av kulturella och etniska uttryck.

Den dag jag själv väljer att döda igen, så blir det ett synnerligen extremt medvetet, professionellt och skoningslöst personligt avtryck.

För mig handlar rätten att reagera och göra en viktig skillnad om att kliniskt ta bort det onda ur min tillvaro utifrån en mening djupare än mitt eget liv och med ett syfte så stort och vitt att jag inte ifrågasätter godheten i min handling.

Bara idioter använder våld i affekt av personliga skäl… och jag är varken dum eller känslomässig när jag sakligt fattar mina beslut om nödvändiga reaktioner och tillrättavisningar av min samtid.

Det är en universell fråga om vad jag väljer att tolerera och vad jag medvetet accepterar samt deras motsatser.

Vad jag ska göra med min egen livstid är självklart en viktig fråga, för mig, men jag tar frågan om vad jag beslutar mig för att göra med andras livstid på ännu större allvar.

I de fall jag bestämt mig har verkligen ingen, överlevt… men nog nu om det destruktiva.

Detta ”tramsresonemang” oroar de som står mig närmast mycket och gör de som är längst ifrån min person helt vansinnigt paranoida i sin övertygelse att just de står först, på tur, på den lista som ingen vågar fråga efter.

Skulle du observera någon som tragiskt går bort under 2016 så se det som ren otur. Ibland drar man nummer 13 i livets lotteri och ibland blir det 42.

Jag själv drar alltid nummer 7 av enskilda skäl.

Må väl, vänner, och låt 2016 gå i skapandets tecken även om ni också skulpterar i döda material nuförtiden.

Gott nytt år!

// Tomas

Livet: En mental dödsdans med mig själv i centrum

Livet.
Utan en tanke, utan en tråd.

Det slår mig…
Vad är mest skrämmande? Att stå utan kläder eller att i ett ”naket” sinne blotta sina innersta tankar för andra.
Att tilllåta andra att få skymta det egna skygga väsen som ligger dolt bakom lager av ytor är det mest skrämmande för mig.
Att bli bedömd av människor som endast söker efter sin avbild och sitt eget i min existens egenskaper och framtoning tar på mig.

Att existera som en spegelbild av det egna idealet är omöjligt utan att förenkla sanningen om tillvaron.

Svaga rörelser i dimman, abstrakta skuggor som dansar en dödsdans i skymningens sista ljus.

Jag närmar mig försiktigt bara för att bli uppbjuden av mig själv i en mental dans utan något klart slut eller ändamål. Ändå vet jag att dansen i sig en nödvändighet för att komma vidare.

Inget utmattar dock som att dansa dessa ändlösa dialoger om olösbara filosofiska frågor med mig själv. Livet är ingen enkel sak, om man så vill.

Vi söker alla vår like mer än vår olike. Vi söker efter både stöd och det motsatta hos de vi möter för att kunna berättiga vår egen existens som god och solid.
Vi lägger skamlöst våra skulder på deras axlar och lämnar dem att lida under ångestens grepp tills dess att de kan förlösas av sina martyrer.
Vi tar energin de besitter och lämnar svarta hål i deras sinne som i sin tur kan fyllas upp av andra individer som tagit sin energi av någon annan, svagare.

Allt bedöms, sorteras, kasseras och upphöjs till ny status i en rask takt som tangerar samtidens tendenser.
Att vara omodern är modernt.
I vår strävan efter olikhet blir vi alla exakta kopior av en gemensam dröm om det unika.
För att bli unik krävs oändlig komplexitet och en samsyn på det annorlunda.

Kampen för en egen existens är en outgrundligt grund och förutsägbar kamp.
Komplexiteten blir en metod för att skapa sig lite mer utrymme att dansa.
Stora klumpiga uttryck och en dansant yvighet får de intill att kasta sig till sidan i rädsla snarare än att stå upp för sina uttryck.

Komplexiteten har inget självändamål. På tio fysiska sekunder har jag avverkat lika många mentala oändligheter och frågeställningar, att det skulle ta mig tio livstider att förklara dem alla.

Att allt är relativt beror endast på att Einstein hade den större medvetenheten om att hans livstid att förklara alltinget och alltingen för alla helt enkelt inte fanns där.

Det var Einsteins fantastiskt fina sätt att säga: Jag har inte personlig tid nog att upplysa just dig om sakernas tillstånd och meningen med ditt liv.

Hösten ställer sig på mina axlar med all sin tyngd. Jag bågnar under trycket och ju mer jag tar i desto tyngre blir det.
Reaktionerna från omvärlden låter inte vänta på sig.
Likt höstfärgerna exploderar min vardag i tusentals mikrouppgifter som var för sig inte har någon som helst mening i tillvaron men som tillsammans bygger upp hela min samvaro.

Meningen med liv är det motsatta.
Meningen med livet är förmodligen då det motsatta till motsatsen.
Jag är förtvivlat rädd för att jag kommer att lösa gåtan i förtid.

Frågan är om upplösningen på svaret blir gott nock.
42 räcker inte, för mig.

Den enklaste vägen ut, för vården.

Den enklaste vägen ur livet, som filosofisk problem, är alltid att bortförklara filosofen som galen, vansinnig och störd. Sjuk bortom all räddning…
Samma metod kan man använda om någon kritiserar eller påpekar en uppenbar brist i individ eller organisation.

Genom denna definition behöver den definierande individen inte längre lyssna eller ta hänsyn. Det egna ansvaret faller omedelbart bort och sinnesro infinner sig.
Vården och dess personal är inget undantag.
Vi gör det alla mot individer vi inte vill lyssna på.

Jag, blott 41år gammal, är nu lagd tillrätta på den gemensamma Vård/FK skrothögen för mänskligt avfall.
Utdömd UTAN diagnos, eller rättare sagt ett dussintal totalt olika diagnoser under en 42 månader lång vårdprocess där tio överläkare bytt av varandra.
Den lättaste vägen, resursmässigt, blev att inte behandla eller kämpa för min återgång till livet utan istället skriva av mig som en förlust.
Man misslyckades och gav upp.
Min lön på 45.000kr/mån och tillvaro som samhällsframdrivare blev 17.800kr/mån innan skatt som isolerad samhällsbelastare.

Vården är nöjd.
Det kommer jag aldrig att bli.
De ska få valuta för varje krona.

Begreppen som dröjer kvar från vårdprocessen och som jag funderar mycket över nu är:

Störning.
Synonym till ”Förändring, irritation, osäkerhet, inkonsekvens, skruvning”.
Min språklig motsats är ”Förutsägbar”.
Begreppslig motsats till ”perfekt organiserad struktur”.

Kan en störning någonsin vara av en positiv natur när vår mänsklighet kräver extremt tunga och solida trygghetspelare i tillvaron?

Vansinnig.
Synonym till ”Galen, vriden, förvirrad, avvikande, störd, onormal, oförstålig”.
Min egen språklig motsats är ”fördomsfullt tankefängslad”.
Begreppslig motsats till ”majoritetsnormativ uppfattning av individuell tillvaro”.

Innebär inte vansinne att jag tänker allt ”outside the box”?
Är det inte en egenskap vi alla försöker uppnå idag?
Strävar vi alla efter ett visst mått av galenskap?

Sjuk.
Synonym till ”Infekterad, smittad, oförståbar, avvikande, dålig, kass, onormal, utdömd”.
Min språklig motsats är ”normal”.
Begreppslig motsats till ”hälsomässigt mentalt/fysiskt kollektivt normaltillstånd”.

Sjuk vill ingen vara och ännu färre vill definieras som det av någon annan.
Jag är annorlunda. Så annorlunda att jag är unik.
Unikt konstig?
Vill man se på mig som sjuk så har man inte orkat lyssna färdigt på mig.

”Tillvaro”
Att passa in i sammanhanget.
Att behövas i sammanhanget.
Att kämpa endast för kampens skull.
Att aldrig ifrågasätta det egna livet förrän sista hjärtslaget.
Det är inte att leva.
Det är endast tilldelad existens på andras villkor.

Att leva innebär att ifrågasätta andras kamp.
Att leva innebär att ifrågasätta sin egen kamp.
Att leva innebär att kämpa när meningen är klarlagd.
Att leva innebär att medvetet förlora när meningen är otydlig.
Att leva innebär att ifrågasätta det falska, det ytliga och det fördomsfulla.
Att leva innebär att älska sina egna misstag mer än sina framgångar.
Existens på egna villkor innebär både medvetna val och medvetna bortval.
Att ge upp på valet är att ge upp sin individuella frihet.
Du kan leva död eller dö levande.
Tiden gör balansen till det viktiga.

”Existens”
Att leva och existera är två helt olika ting.
Att leva är fysiskt bundet men vår individuella existens är mentalt kopplat i andras medvetanden.
Genom en stark existens kan man med en medveten död gränslöst existera i årtusenden i andras sinnen.
En svag existens glöms bort redan innan dess omedvetna död inträffat.
De som inte tvingats välja sitt liv är, utan nedvärdering, svaga existenser.
Vilken existens har valts åt dig?
Vad väljer du för existens?

Jag har valt livet hittills men hade jag haft ett kärnvapen hade jag också valt den lättaste utvägen ur livet.

En omöjlighet är också en möjlighet…

_MG_9776

Det är längesedan jag valde att öppet dela med mig av mina tankar och funderingar och öppenheten jag tidigare visat fick en annan mening när min överläkare följde min uppmaning och till sist gick in, läste denna blogg och omedelbart övervägde ett LPT av mig.
På vilka grunder hon gjorde den bedömningen glömde hon dock förklara, för mig…
Jag är märkligt nog fortfarande fri i både tanke och kropp…

Jag vill inte säga att medvetenheten, hos mig, om vilken reaktion som ord och meningar i denna blogg framkallade hos läkaren gav mig en rädsla om förlorad frihet, utan det var snarare en enorm vanmakt som infann sig i mitt sinne.
Den ensamhet som bredde ut sig i mitt inre var överväldigande och påfrestande.
Inte ens en läkare inom vår gemensamma kvalificerade vårdapparat med utbildning, kompetens och erfarenhet kunde tolka mig korrekt utan att överreagera och gå till extrema proportioner i sin reaktion.

Rädslorna hos vården överskuggar all sans och vett.
Vem ska vårda vem?

Känslan av att jag missförstås är så oändligt stor just nu och oavsett hur tydlig jag försöker vara så tvingas jag hela tiden acceptera att jag tolkas av min omvärld precis motsatt det jag söker förståelse för.

Att förklara vansinne för en person med sinne är som att försöka förklara färgen vit för en blind.

Att kunna beskriva döden går långt bortom en normal människas förståelse och att bära kunskapen om vad döden är, blir tungt för mig men är samtidigt befriande.
Jag har en upplevelse av döden som är mycket starkare än motsatsen, livet.

Jag uppfattar att det värsta som kan hända någon är att vakna upp och inse sin egen existens oundvikliga ändlighet, och det har jag gjort.
Jag är inte rädd för någonting längre.
Jag är, blott 40 år gammal, redan redo att dö och är så knivskarpt, extremt medveten om det att det blir ett orubbligt faktum.
Jag pratar inte om en aktiv dödslängtan.
Det är precis tvärtom en passiv livsfrånvändning från det vansinne till liv jag varit i tidigare och till stor del fortfarande är fast i.

Om mitt liv tidigare centrerade kring meningsfull överlevnad så är det nu centrerat kring det rakt motsatta.

Inte ens i ett så uttalat privat sammanhang som denna blogg kan jag dela med mig av mina upplevelser utan att det jag skriver ses och tolkas genom glasögon, filter och fördomar som ni som läsare ensidigt bestämmer över.

Jag överväger min plats i sammanhanget.
Jag funderar på vad jag tillför min samtid.

Jag ifrågasätter vår gemensamma existens och förundras över den idioti som ständigt ges så stort utrymme i våra liv.
Denna idioti som varje dag fräckt stjäler stora delar av vår livstid ifrån oss utan att uppfattas och ifrågasättas närmare.

Vad är viktigt på riktigt i ditt liv?
Om du har 10 minuter kvar i livet. Väljer du att handla eller tänka?
Om du har en enda minut kvar. Hur värderar du varje sekund av de 60, 59, 58, 57…?
Hur drar du ditt sista andetag?
Hur slår ditt sista halva hjärtslag?
Hur tänker du att just din personliga död kommer att bli?

Jag har inte föreställt mig det ovan utan upplevt det. Jag har gått igenom det och tänkt de absolut sista tankarna i mitt liv.
Jag tror inte längre utan jag vet… och det formade om mig.

Hur ytligt har du levt hittills och hur djupt väljer du att sätta ditt avtryck i din samtid, hur formar du din egen existens?

Jag har frågorna och jag har mina svar.
Jag saknar inte modet att ställa dem till dig… och jag fruktar inte svaren som kommer.

Jag själv tänker på att enda vägen till en bättre gemensam värld är att aktivt försöka rensa bort den uppenbara idioti som finns runt om oss alla och metoderna för att nå egen insikt och undvika egen dumhet är åtskilliga.
Det finns saklig upplysning.
Det finns informativt mentorskap.
Det finns direkt uppmaning.
Det finns personlig vädjan.

Hittills har jag strävat efter att upplysa min samtid om insikter, känslor och tankar.
Sakta, sakta vänder jag perspektivet hos de runt mig så de får fokus på andra saker i livet än de haft tidigare och i detta beteende ligger mitt öde fixerat just nu.
Men med vilken rätt gör jag detta?

Har en idiot inte rätt att ha en djup, inneboende, oupplyst dumhet som främsta karaktärsdrag?
Behövs inte idioti för att kunna urskilja smarthet?
Om alla upplyses med kunskap finns det ju inte längre någon ursäkt för dåligt beteende i världen.

Om allt vore självklart, behöver vi inget förklara mera…

Jag ska dela något mycket mera personligt med er nu som ger er nytt perspektiv och möjligen utvecklar ert tänkande och expanderar er mentala sida.
Ta detta åt er som en hypotes snarare än en tes.
Det är en abstrakt tanke snarare än en konkret handling.
Missförstå mig inte som vansinnig. Det är för enkelt att göra det misstaget…

Jag har gått i ett starkt dilemma en längre tid.
Meningen med mitt liv är fortsatt otroligt otydlig och det pressar min existens varje dag.
Det som lyfts som självklara meningar med mitt liv, för andra, är det inte för mig.
Jag söker lösningar genom att grubbla och reflektera över saken och det utmattar mig totalt.
Medicinering är ett alternativ, men inte för mig.
Jag tänker, därför existerar jag.

I detta mentala ”lidande” har jag fastnat i en grym insikt:
Jag inser att det finns individer som alla har sin beskärda del i den kollektiva skulden till min raserade tillvaro och det lidande jag genomlever nu och slutligen kommer att dö av.
Jag inser att det finns individer som aktivt sårat mig och orsakat mig skada. Det finns även individer som genom sin passivitet orsakat mig lika stor skada.
Båda dessa typer av individer bär min skuld med sig.
Vissa gör det medvetet, andra gör det omedvetet.

Som god kristen välrdsmedborgare är jag medveten om att jag förväntas vända andra kinden till och förlåta samtliga individer deras skuld. I skenet av att de inte insett konsekvenserna av sitt handlande bör jag själv både bära korset och låta mig korsfästas på det, igen…
Tyvärr är mitt personliga kristna martyrskap slut.
Min livstid går åt. Min vilja viker. Jag tvivlar.

Jag funderade därför mycket över att formulera en ny mening där jag utifrån mitt eget personliga perspektiv orsakar en mycket grym och subtil död för de personer som jag både anklagar, dömer och straffar som ytterst skyldiga till mitt lidande.

I kontrast till den normala tillvarons driv efter ohämmad sexuell njutning och det egoistiska erövrandet av resurser i vardagen så verkar det inte finnas någon annan större mening i livet, eller något som ger mer njutning än en rak, brutal, ostoppbar och personlig hämnd som dessutom är kopplad till moralisk rättvisa och är fullständigt etiskt försvarbar ur mitt personliga perspektiv.

Jag har hittills strävat efter att bygga upp, skapa och sprida kunskap och möjligheter bland mina medmänniskor.
Jag har varit en kollektiv människa som varit beroende av sammanhang och bekräftelse.

Den omöjliga möjligheten till destruktivitet går därför helt emot min natur och skapar i sig en extremt stor ångest som jag spenderar mycket energi på att kontrollera.
I denna kamp är jag fullständigt ensam och min egna största fiende.

I det meningslösa vacuum som jag lever i just nu finns det ett gränslöst behov av att utfylla tiden med meningsfullhet, men allt det vanliga vardagliga jagandet känns banalt, trist och alltför simpelt.

Mitt livs mening ska kanske förenklas till förlossning, liv, hämnd och död?
Vad förenklar du ditt livs mening till?

Skicka gärna ett mail till tk@webtrix.se med dina egna tankar och svaret på frågan nedan:
Är jag helt ensam om att lägga min livstid på dessa filosofiska tankespiraler?

Jag är intresserad av din djupa vetskap om dina egna tankar och insikter, inte din ytliga åsikt om mina…

– Tomas

Kvar i overklighetens vardag.

_MG_0370

Det är den 18:e April och jag är kvar. Här. Nu. ÄnNu.

Intensivt är ett bra ord för att beskriva de senaste veckorna.
Intensivt på så många sätt att jag har svårt att föra ihop allt till en röd tråd för er att följa.

Jag börjar med det viktigaste och avslutar med det som är viktigare…

Som ni förstår accepterade inte vården mitt beslut att friskförklara mig den 17 April.
Aldrig tidigare har jag varit så sjuk, ur vårdens perspektiv, som när jag beslöt mig för att vara frisk.

Jag och Isabell fick ett möte panikartat planerat och i det mötet fick jag, i mitt eget hem, följande förklarat för mig av min överläkare:
1. Jag har sedan länge haft en diagnos ställd. Vanföreställningssyndrom…
(Vanföreställningssyndrom är den nya diagnosen för det som förr kallades paranoia. En hemsk och icke botbar mental sjukdom som varar livet ut.)
2. Jag ska sluta plåga Isabell.
(Jag har tidigare aldrig insett detta perspektiv eller ens varit medveten om att det synsättet finns. Hur kan en överläkare begära att jag ska sluta plåga någon med min existens?)
3. Jag är, enligt överläkaren, oresonlig.
(ÖL ville att jag skulle förbinda mig till ytterligare möten vilket jag vägrade då jag bestämt mig att avbryta vårdprocessen den 17 April.)
Sedan hade mötestimmen gått och vården åkte vidare och lämnade oss med frågorna kring ännu en ny diagnos.
Det är inte direkt det jag skulle kalla ett konstruktivt möte…

Isabell slog upp det hon kunde om vanföreställningssyndrom och jag frågade mina vänner inom psykvården om detta nya besked och ju mer information vi fick desto större skräck föddes i mig.
Det gick upp för mig att överläkaren ansåg att jag inte längre uppfattade verkligheten korrekt och att jag ska lida av grava vanföreställningar i min vardag.
Jag insåg då att min skarpa kritik av vården endast hade gett upphov till en fruktansvärd motreaktion i ett totalt omyndigförklarande av mig som individ.
Skulle jag ha accepterat beskedet som seriöst så hade detta inlägg och alla andra uttryck framöver varit meningslösa eftersom de till 100% skulle bortslås som en galnings overkliga vanföreställningar om svensk förstklassig psykvård.
Men jag talar ju sanning och beskriver bara det jag upplever…

Vad ger vårdens företrädare rätten att bete sig så mot mig?
Har jag verkligen förtjänat att bemötas så här?

Isabell kollade direkt alla källor på vanföreställningssyndrom för att veta om hon och barnen var i någon reell fara.
Min egen uppfattning är att en person med konstaterad paranoia inte är något jag vill somna bredvid på kvällen.
Hon läste, länge, och bildade sig en uppfattning om saken.
Ingen av beskrivningarna som hon hittade stämde in på mitt beteende mot henne och omvärlden. Isabell blev mycket upprörd över att överläkaren grundlöst kastat diagnosen i ansiktet på oss och gått, så hon skrev ett meddelande till överläkaren där hon frågade om vilka grunder den nya diagnosen satts på. Dagen efter ringde överläkaren upp.

Samtalet blev intensivt… Isabell ifrågasatte och överläkaren tog plötsligt tillbaks allt hon sagt om vanföreställningssyndrom.
Samtalet blev ännu intensivare och överläkaren meddelar Isabell att de överväger ett LPT av mig och att Isabell är ansvarig att hålla mig under uppsikt och meddela dem om jag blir sjukare eller om hon anser att jag blir suicid.

Jag hör samtalet ifrån rummet intill.
Min verklighet blir overklighet. Pratar de verkligen om mig? Hur fan blev det såhär???

Från akut stressreaktion till utmattningsdepression till depressiv episod till vanföreställningssyndrom till LPT på okänd orsak.
Dessutom kräver vården att Isabell ska göra löpande psykologiska bedömningar om jag bör LPT:as? Hur seriös är psykvården egentligen i detta läget? Ska de få lov att vårda mig?

Isabell avslutar samtalet och kommer in till mig där jag sitter och redigerar fotografier på barnen.
Hon meddelar att överläkaren har pratat med autism-utredaren som plötsligt har kommit fram till ett resultat (i en icke existerande utredning) och vill meddela oss detta personligen i ett möte i veckan som kommer.
Min närvaro är obligatorisk med LPT som hot om jag inte dyker upp personligen.

Jag blir så innerligt trött…
Mitt beslut tynger mig plötsligt oerhört då jag inte längre har några val att fatta.
Alla kräver plötsligt min närvaro i ett sammanhang jag aktivt valt bort.
Jag har inte längre något eget bestämmande över mina val.
Omyndigförklarad.

Dagen för mötet kommer snabbt.
Vi tar med en manlig vän utanför familjen för att ha en oberoende part med i vårdsamtalet.
Bara att behöva göra det känns som paranoia…

Allt som byggts upp i tidigare utredningar, rivs ner igen på mötet.
Alla tidigare inblandade kollegors teorier och hypoteser avslås som oriktiga och felaktiga.

Överläkaren tar själv tillbaks allt hon sagt under senaste mötet och utredaren som visar sig vara psykolog aviserar att jag inte har någon autism utan möjligen lider av en personlighetsstörning.
Sjukdomsteori nummer 42 är ett faktum och jag konstaterar att jag trots allt visst har autism-utretts i en icke-utredning på 60 minuter.

Dessutom går det inte att beskriva vilken personlighetsstörning jag möjligen lider av men det föreslås psykoterapi med mig för att utreda den saken närmare.

Det är ett ”erbjudande” så starkt att det gränsar mot ett krav och jag orkar inte säga emot.
Trots att jag 2 veckor tidigare avbrutit all kontakt med vården så sätts nästa möte till den 6 Augusti.
Jag får underteckna en vit A4 med en vag överenskommelse om att hålla mig vid liv tills hösten och vården lovar i sin tur att återkomma med information om några frågor jag har om en borttappad CT undersökning och en hudremiss som slarvats bort.
Hittills har jag inte fått återkoppling på mina frågor och vården har varit sådär obehagligt tyst och icke-närvarande som den blir mellan mötena.

Idag, den 18 April, skulle varit min första dag som arbetssökande igen.
Jag hade, själv, bestämt att jag är frisk.

Det blev istället min första dag som sjuk på riktigt.
Jag har, med risk för vanföreställning, bestämt mig för att ändå se på mig som frisk…

Det tog tre år för vården, och kostade nästan en livstid för mig, att komma ner i en ny cirkelrörelse där nu nya möten med vården blir aktuella för att förstå vad det är som är sjukt i min existens.
Isabell har flera gånger sagt att de försöker bota min personlighet… och det kan stämma.

Det enda jag vet är att det blir ännu en oändligt fattig sommar och en mycket tung, mörk höst. Meningslösheten är det enda som består igenom den här processen.

I den svenska psykvården är både sjuk och frisk, sjukt…
Patienterna ska rulla runt i en evig försörjningskarusell…
Den insikten plågar mig mer än något annat.

Behöver DU mig, så finns JAG, min tid och min erfarenhet här.
Du behöver bara be om den.

– Tomas

Våren är här, men mitt mörker tätnar…

Förlåt.

Jag har skrivit tre uppdateringar sedan Januari men inte haft kraft eller en tillvaro ljus nog att trycka på publicera-knappen.
I det mentala mörker jag befinner mig i ser jag knappt vad jag skriver längre och det gör skrivandet till ett obehag snarare än en lindring.
Det är möjligen en bortförklaring för en bristande uppdateringsfrekvens, men samtidigt är det den enda sanning jag kan ge er.

Vad händer med mig och…
vad har hänt sedan den 22 januari och den tyngd jag då överlevde efter mötet med min autismspektrum-utredare?

Jag tog min upplevelse till en diskussion med vården och ifrågasatte deras syfte med att ge mig ett bemötande som jag upplevde orsakade ett reellt och omedelbart hot mot mitt liv.
Jag frågade även vården, rakt ut, med vilken rätt de ansåg sig få knuffa på någon som går så nära kanten till avgrunden och påtalat detta faktum under flera månader utan respons.

Vården svarade kraftfullt, lovade att ta saken på största allvar för att sedan under veckorna som följde inte göra någonting alls… igen…
Vården svarade också min mycket oroliga sambo att jag nu var ”högsta prioritet” och efter det hördes ingenting mer…
Jag lever än. Så det var ju ingen fara.
Hade jag varit död nu, hade vi inte haft den här diskussionen…

Jag fick efter mitt inlägg några reaktioner från vänner, bekanta och bloggläsare.
Jag fick förklarat att jag är en mycket viktig och högt älskad individ som definitivt behövs här i världen. Jag uppmanades stå ut och fick ett antal skräckberättelser att jämföra min egen situation med.
Sedan blev det sådär fruktansvärt tyst och tomt igen.

Veckorna gick snabbt och jag gick med en medvetenhet om att jag nu återigen var uttalat högprioriterad, älskad, nödvändig och behövd utan att någonting alls, i sak, ändrades.
Helt tomma ord. Brutalt tomma löften. Innehållslöst. Meningslöst.
Hur ska jag förhålla mig till någon som försäkrar mig om att jag är det viktigaste i världen för dem och sedan inte har 5 minuter över i vardagen eller kan boka ett möte på 6 månader?
Jag litar inte på något av det som sägs längre.

Personer som söker upp mig upplever jag har en stark tendens att endast prata om och med sig själv om saker som endast är viktiga i deras högst egocentriska liv.

I vår värld där ett abnormt och överstimulerat behov av uttrycka sig premieras, är min analys att samtiden idag lider av en enorm brist på goda lyssnare som faktiskt hör vad som sägs.

Min interna logik drog ifrån mina insikter och erfarenhet upp slutsatsen att psykvården består av ett tunt nät av vita lögner, alla dragna av personal med stora hjärtan, men inte desto mindre dragna ur ett mycket snävt ekonomiskt perspektiv där patienten inte är annat än ett objekt som ska flyttas runt i en oändlig vårdprocess som försäkrar utkomst för de som arbetar inom vården.
Psykvården har idag en extrem mängd inflödande råvara (Person i kris) men ingen aning om vilken produktionsmetod (medicin, terapi, Ect, samtal) de ska applicera för att få en önskad slutprodukt (Person utan kris).

Konverteringsgraden av krisande personer till icke krisande personer känns som låg.
Allt för ofta dör dessutom råvaran av produktionsprocessen eller blir skadad av den.
Hade psykvården varit ett företag hade jag, personligen, lagt ner det imorgon.

Min båt som jag döpt till ”Förtroendet för vården” tog in vatten, kantrade och försvann under ytan i hoppets sjö. I livbojen förstod jag att mitt liv inte är viktigt för nån annan än mig själv.
Insikten är att människor i världen tyr sig till hopp och kärlek som drivkraft för livet men på samma gång endast drivs framåt av den underliggande fruktan för den egna döden och sin egen avkommas död.
Att överleva vardagen för att dö imorgon är vårt mänskliga öde.

Ingen av oss är viktigare än någon annan. Inget av det vi gör med vår livstid är viktigare än någon annans livstid.
Vi behövs lika lite som ett löv i skogen eller en droppe i havet och vi är lika lite olika och unika som människor, liksom gruskorn är i en stor grushög.
Vi alla är totalt obetydliga i sammanhanget för alla utom de individer som vilar direkt mot mig eller framförallt vilar på den ekonomi min livstid symboliserar.

I dessa insikter slits jag itu mot en mörk och en ljus sida.
Älska och dö, i trygghet.
Döda och bli älskad, av otrygghet.

Jag kom också fram till att vården är så upptagen med att läka sig själv att den omöjligen kan rädda mig från mig själv. Jag är i dess absolut sista fokus. Jag (patient 740726-xxxx) är helt obetydlig i vårdsammanhanget. Min roll är satt åt mig, utan mitt samtycke och jag hatar det.

Löften bryts.
Möten glöms.
Kontinuitet finns, ej.
Kaos är ständigt närvarande.
Otryggheten jag upplever är förkrossande.

Jag ger faktiskt fullständigt upp kampen för en värdig omsorg från samhället.
Förmodligen var detta vårdens syfte från början av processen. Möjligen ett inbyggt systemfel för att sortera ut svaga individer? Jag struntar faktiskt i vilket som det är nu.

Jag orkar inte ens ge vården ännu en tanke eller en minut till av mitt liv.
Jag orkar inte ta in ännu en bortförklaring som jag måste acceptera och motvilligt kvittera.

Jag vill inte ens försöka förstå den tydliga konflikten mellan att vara uttalat högprioriterad och viktig i ett vårdsystem samtidigt som människorna i systemet hela tiden själv påpekar systemets begränsningar i akut personalbrist, organisationskaos och obefintliga resurser som ska mätta ett oändligt behov av hjälp.

Den 17 april har det gått tre år utan ett enda steg mot en bättre friskare tillvaro eller en hållbar vardag med en värdig ekonomi.
Isabell har tagit 100% ansvar för min omvårdnad och hon är helt slut efter tre års omänsklig insats med obefintlig hjälp från samhället.

Jag ställer inte upp längre på det vansinne psykvården håller på med och den vårdprocess som maler mig sönder och samman samt gör mig sämre och sämre ju längre tid som går.
Vården har, enligt mig, definitivt misslyckats med sin patient 740726-xxxx.

Jag har noga vägt in tre års upplevelser, skissat upp hela sjukdomsförloppet ur flera perspektiv och även beaktat de få reaktioner vården givit mig och efter detta tagit mitt beslut med största allvar.

Jag har meddelat att jag den 17:e april avbryter alla kontakter med vården.
Detta accepterades inte.
I tre år har jag träffat en av totalt åtta ansvariga överläkare, 1 tim i månaden.
Efter tre år finns det ingen diagnos, ingen behandlingsplan och ingen prognos.
Isabell avser att anmäla hela processen.

JAG lägger nu ner kampen för en värdig vård.
JAG ställer inte upp på fler slumpmässigt ställda diagnoser.
JAG överlämnar inte längre mitt liv till en inkompetent och kaotisk organisation.
JAG ser inte meningen att be om hjälp från de som säger sig helt sakna resurser.
JAG klarar inte av att tala längre till de som inte lyssnar på mig.
JAG har nått vägs ände och DE har misslyckats.

Detta är mitt personliga beslut och det är slutligt.

Glöm ALDRIG att den gemensamma framtid vi möter är en rak konsekvens av vårdens misslyckande med patient (740726-xxxx).

När inte ens mitt språk räcker till.

Jag.
En fläck i samhället som inte går bort.
Snart tre år in vårdprocessen är den svartare än någonsin.
1.5MSEK i förlorad inkomst.
Total isolering.
Extrem ekonomisk press och utsatthet.
Månader av väntan på en reaktion och behandling från vården.

Nya möten, möten, möten, som går åt helvete.
Pappfiguren bakom skrivbordet tröttnar och byts mot en ny.
Utredning bokas och ny oro inför denna gror.
Ingen information, alls.
Tvättningen är ju beställd. Avståndet till vården blir oändligt stort.
Läkarteamet kastar sig in på sina rum och låser dörrarna.

Mitt hopp kommer så oändligt sakta tillbaks… nu.
Isa säger det ordnar sig… Igen.
Jag väljer att lita på henne…
Tron på ordning och reda infinner sig så långsamt… nu.

Dagen-D kommer.
Vårdperson nummer 12 ska informeras, från början, igen.
Hon är lika frågande som jag över vad vi gör i rummet.
Jag frågar om hon inte har en utredningsprocess att följa.
Hon svarar att hon inte ens bestämt sig för att utreda mig.
Mitt mentala mörker slits brutalt upp igen, utan hänsyn.
Jag lämnas efter två timmar att drunkna, i mig själv…
Inga livbojar kastas ut.
Inga goda råd ges.
Hon sitter stelt kvar när jag reser mig och går.

_MG_2727

Det snöar, ymnigt.
Lastbilar och bussar möter mig på vägen hem.
Jag inser att jag är sjukare än på länge, efter vården jag precis fått.
Impulsen att börja ett nytt liv som kylarprydnad finns där.
Stabiliteten som tog mig månaders vila att bygga upp är helt borta.
Jag slår bort tanken, finner min tröst och funderar på att fly till Björn i Göteborg.
Mobilen ligger hemma. Ipaden likaså.
Isolerad. Ensam. Insnöad.
Så otroligt ensam i en överbefolkad värld.

_MG_2724

Kommer hem.
Isabell frågar mig, trots hon ser.
Jag har bestämt mig för att inget svara.
Jag svarar henne, trots jag vet.
Hon gråter… Mycket. Då.
Jag gråter… Mycket. Nu.
Karusellen har fått ny fart och vi kämpar oss krampaktigt fast.

Psykisk vård, Sverige 2015…
Vansinne, inkompetens och total förvirring i två sterila korridorer.
Ett lidande bortom mänsklig värdighet.
Så ineffektiv att den inte ens lyckas döda mig snabbt och smärtfritt.
Till och med det får jag hantera själv.

Trösten jag funnit är att livet själv, tar hand om detaljen döden åt mig, tids nog.
Frågan är om jag orkar överleva i detta sammanhang idag, bara för att dö imorgon…

Den enkla meningen med livet idag hittar jag i en tidigare planerad fika och lite småplockande med kungsfiskarbilder till boken.
Två ”easter-egg” som jag med framgång tidigare slängt ut som en del i min överlevnadsstrategi. Två mentala ankare att ta stöd mot. Oändligt viktiga i all sin enkelhet.

Kungsfiskarboken ser jag fram emot att få klar mer än döden.
Bakelsedagen på söndag med goda vänner på besök ser jag fram emot mer än döden.
De räddar mig, idag.

Nu är det tid, att välja bakelse, titta på några bilder och somna till 10 gånger.
Inget annat.

– Tomas

Jag är kvar, i obestämd form.

Jag är kvar, här.
Trots det armerade betongkors som vilat stadigt på min rygg är jag kvar, här.
Det är inte tyngden som bekymrar mig, mitt största bekymmer är att jag inte vet vart jag förväntas bära det.

Fast i samtiden, i overkligheten, i Klippan, i huset, i tillvaron, i min kropp, i mitt sinne och i mitt vansinne. Fast i sammanhanget. Utan mål. Isolerad.
Det är allt ni behöver veta, just nu.

Oron växer expotionellt. Som ett expanderande moln av svart gas.
Den gör det nu för tiden, aldrig förr, varje gång mitt skal på nytt ska bedömas ännu en gång av nya personer med intentioner att klara av utmaningen. Knäcka nöten…
Jag är ju så extremt svårbehandlad…
En riktig utmaning.

Imorgon börjar de en resa in i mitt sinne för att utreda hur illa det är med mig.
Syftet med det ligger i skugga än, för mig.
Läkaren och teamet behöver en etikett och ett avslut.
Tiden pressar dem mot krav på resultat oavsett vilket.
De söker efter en fast grästuva i en mental sumpmark.
De söker en ljuspunkt i ett evigt mörker.
De söker sig själv, i mig, men hittar bara ”ingentingheten” och det skrämmer dem oerhört.
Min medvetenhet om deras reaktion, skrämmer mig.
Men Jag går att trösta…

Den neuropsykiska utredning som jag varit för sjuk/instabil/gränspsykotisk för att gå igenom i två år ska nu bli av.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Neuropsykologisk_utredning

Det är inte vårdens lösning. Det är min och Jag tvivlar redan på den.

Det begärs av mig att Jag, den inbillade sjuke, ska förklara för ett team av utredare hur mitt vansinne manifesterar sig i vardagen.
Med mina egna ord ska Jag redogöra för VAD som hänt mig sedan min förlossning, HUR mitt liv påverkats av mina och andras val under 41 år, VARFÖR Jag tror min personlighet föll samman och upplöstes och VILKA lösningar Jag funnit för att överleva som mentalt död i en vardag som inte accepterar det Jag under tre års vårdsligt vacuum upplevt runt mig.

Lyckas Jag förklara det jag upplevt… Lyckas Jag få dem att förstå min vardag…
Då är de i sanning där, i vansinnet med mig.

Det är min börda, min fasa, min rädsla att Jag lyckas finna deras förståelse.
Det är min börda, min fasa, min rädsla att Jag inte lyckas finna deras förståelse.
Det är mitt öde att vara fast i sammanhanget snarare än omständigheten.

Jag väljer att inte vara drabbad av fysisk sjukdom eller mental ohälsa, jag är drabbad av livet och dess meningslöshet.
Och det går över.

– Tomas

När svart blir vitt – utan att bli grått.

Julen nalkas och stressen ökar exponentiellt kollektivt. Under ett par veckors tid har jag själv känt mig pressad av en oerhörd tyngd och haft ett ohanterligt möte framför mig.

Förra helgen fungerade jag inte längre utan jag upplevde ett möjligt gränspsykotisk sammanbrott. Det första jag upplevt sedan psykosen och ingenting i jämförelse med den. Men ändå.

Det började med stor oro och slutade med olovlig frånvaro… av mitt medvetande.

Oron grundades i en otrygghet över framtiden. Ständig ekonomisk press tynger min familj tillsammans med en stor ovisshet om jag alls kommer att tillfriskna från ett ännu icke-diagnostiserat tillstånd. Övergiven, utsatt och hotad är starka känslor som, tids nog, tvingar sinnet ur de flesta människor och så även mig.

Jag grubblade mycket, för mycket.

Det blir så när jag inte vet. Då försöker jag komma på det. Trösta mig själv med kunskap.

Ibland är jag dock helt omöjlig, för mig själv, att övertyga och detta var alltså en sådan situation.

Tankarna hade snurrat en hel dag och jag låg på soffan där uppe när det hände.

Familjen hade kört ner för att handla och för att ge mig lite lugn och ro. Blundandes upplevde jag ett mörker som upplöstes av vit ”rök” som kom från underkanten av mörkret och virvlade in i och blandade upp det svarta. Upplöste det.

Jag upplevde denna upplösning som att det svarta späddes ut av det vita och gick mot grått men direkt efter kom ny ”vit” rök och jag blev medveten om att det svarta fortfarande var becksvart. Detta hände 30-40 gånger och jag iakktog det och hade oändliga tankar om meningen med det. Sedan svartnade det helt.

Jag vaknade upp i exakt samma position. Utan någon som helst tidsuppfattning. Kinderna var blöta efter tårar. Tröjan var drypande av både svett och tårar.

På mig hade jag min keps och sjal utan att jag kan förnimma att jag ens varit uppe ur soffan och hämtat dem.

Detta bekymrar mig. Mer än allt annat.

Jag kastar ut mitt största ankare i förhoppning att inte driva längre ut på oroligt hav.

Ta hand om er!

God Jul.

När en vän blir det motsatta… Vad blir den då?

Min trettonåriga son berättade om en skolkompis som köper e-cigaretter och säljer på skolan.
Han gillade inte att vännen gör det för han vet att farfar dog av lungcancer orsakad av cigaretter.
Cigaretter och inte minst konsekvenserna av cigaretter är så dåliga att han våndades.
Jag frågade min son om varför han inte säger till vännen eller läraren och fick svaret att om han sa något till vännen skulle de inte vara vänner mera och om han sade något till läraren skulle de bli fiender.
Detta fick mig att reflektera och sätta mycket tanketid på saken.

Om jag väljer att stå upp emot dig och riskera vår vänskap. Vad blir jag då?
Blir jag en okänd i folkmängden? Blir jag din ovän? Blir jag en antagonist eller rent av din fiende?
Och vad blir du, för mig?

Om jag inte längre vill vara vän med samhället, vad blir jag då?
Och vad blir samhället, för mig?

Frågorna ovan har blivit en tankenöt genom min sons och ett antal reaktioner som jag fått uppleva de senaste 3 månaderna.
Var för sig är reaktionerna olika men unika i det att jag ALDRIG tidigare behövt uppleva den typen av reaktioner där jag ställs upp som mål för andras besvikelse, frustration och aggression från de jag anser som vänner.
Tillsammans bildar de här reaktionerna något jag vill beskriva som ett mänskligt mönster och jag känner att jag måste föra ett skrivet resonemang kring det.

Känner du att du vill utveckla resonemanget kring vän – ovän med mig så hör av dig via facebook (https://www.facebook.com/SwedeTK) eller kom på en kopp kaffe.

Först en uppdatering om den senaste tidens mående…
Under de senaste veckorna har jag varit mycket otrygg och gått igenom flera stadier av egen frustration och vanmakt över min högst abstrakta situation med Vården, AF och FK och min otydliga plats i samhället.
AF är, i och för sig, helt bortkopplade sedan 12 månader och detta faktum känns bakåtsträvande tragiskt.
FK trycker på och vill börja arbetsträna mig i rehabåtgärder igen med enda målet att skicka över kostnaden för mig till AFs budget.
Vården har tre stående uttalanden om mig i en låst process: Sjuk, Svårbehandlad, Ifrågasättande.

Jag och Isabell har under 24 månader frågat vården om kortsiktig och långsiktig planering vad gäller diagnos, behandling, prognos (D-B-P). Lagen säger att en vårdplanering ska göras med mig som patient.
Jag upplever inte att vi har fått någon vårdplanering eller något enda svar på D-B-P trots att vi i 10 månader på varje möte tagit upp D-B-P.
I brist på resurser, kunskap, intresse, självförtroende eller vad det nu är så låter läkarteamet bli att utreda en diagnos. De låter sjukskrivning över tid vara den enda insatta behandlingen av mina symptom samtidigt som FK skruvar ner ersättningen och sätter ekonomisk press på mig och min familj.
Prognosen får jag själv sätta och jag konstaterar kallt att jag dör ju tids nog ändå…

Under helgen som var hände något jag själv skulle definiera som det närmaste jag varit ett nytt psykotiskt tillstånd. Det var allvarligt, gränspsykotiskt och belastande.
Anti-psykos medicin och det faktum att Isabell lärt sig ta strid lyckades hejda den totala mentala härdsmältan jag var på väg in i.
Jag vill definiera det som att jag fastnar i den totala meningslöshetens destruktiva tankespiral och detta cirkelresonemang kortsluter mig tankemässigt och drar ur ALL energi så jag helt enkelt ger upp.
Detta är baksidan som fasaden effektivt döljer från vänner, bekanta och obekanta men som jag medvetet väljer att berätta om här för det definierar den oerhörda skam och de tabu som sjukdomen symboliserar.

Jag VET inte vad som utlöser det. Jag VET inte hur det hejdas. Jag VET inte vad jag gjort eller inte gjort för att förtjäna det extrema lidande det orsakar.
Jag TROR det beror på stress, yttre förväntningar och otrygghet.
Jag VET inte, VARFÖR jag upplever… men jag VET, VAD, jag upplever.

Jag upplevde att jag blir epicentrum i en mental jordbävning och de som skadas värst är de som är mig närmast.
Jag pratar inte om fysisk skada utan om en ren mental och psykisk urladdning som tynger alla i min närhet.
Kalla det vad ni vill. Stressreaktion, sammanbrott, mental obalans, paranoia, gränspsykos…
Jag KAN inte förklara det men jag upplever det starkt som ett medvetet vansinne.

Jag börjar svagt vänja mig vid att hamna i dessa cirkelresonemang som tar mig in i gränslandet och jag ogillar verkligen att det tar mig dit, till gränsen mellan sinne och vansinne.
Att stå där på den absolut yttersta gränsen till dödsriket och titta in i tomheten dränerar ur min livskraft totalt och jag blir aldrig bättre/positivare/starkare av att stå där.
Det sliter på mig varje gång, meningslösheten blir ännu tydligare och jag släpper taget om livet lite till.
Det är mig övermäktigt. Det är oss ALLA övermäktigt. Det är DÖDEN jag talar om.
Mer specifikt är det min DÖD jag stirrar in i och det skapar ett vansinne jag är ytterst medveten om.
I det oförklarbara vansinnet ligger mitt lidande.

Att benämna min upplevelse som sjuk och mitt tillstånd som sjukdom ser jag bara som samhällets sätt att förklara ett fenomen som inte kan förklaras och som möjligen inte ska kunna förstås av andra.
Den dag jag lyckas förklara är möjligen ni också där, bredvid mig.
På kanten till ingenting.
Så nära evigheten.

En solig dag kommer jag att ta steget och utforska tomheten.
Jag känner att jag vill vara så säker jag kan bli på var, när eller vad jag sätter foten på då.
I det kompakta mörkret ligger idag en overklig trygghet som strålkastarljuset i verkligheten förnekar mig.
Ändå vågar jag inte ta det där steget in i tomheten.
Jag strävar efter kontroll över något som inte kan kontrolleras.
Jag strävar efter att kontrollera i ett sammanhang där kontroll som begrepp inte finns.
Jag förstår inte min egen upplevelse.
Förvirring är första stadiet till kaos, panik och sönderfallet av sinnet till vansinne.

Att förstå…
Att inte förstå och att inte kunna göra sig förstådd är egenskaper vi alla delar i olika grader.
Förmågan att förstå något är individuellt och komplext begränsad.
Erfarenhet, öppenhet och trygghet utökar din förståelseförmåga.
Filosofi, kultur och kunskap tillför andra perspektiv att söka förståelse från.
Stress, otrygghet och bristande fokus är nedbrytande.
Förtroende i någon form av avgörande för förståelsen.
Misstroende är grunden för konflikt.

Att omedvetet missförstå någon är en skyddsfunktion inbyggd i oss alla. Att medvetet missförstå någon är en beteendestörning som jag anser gränsar till paranoia hos den som utövar detta beteende.
Att inte lyssna på någon och inte anstränga sig för att förstå den människa som uttrycker sig är, för mig, den enda verkliga dödssynden.
I vårt moderna, materialistiska, samhälle pratar vi, alla, oavbrutet rakt in i tomheten.
Men VEM lyssnar egentligen.
Miljontals meningar som dessa produceras varje dag utan att de någonsin leder till någonting konkret.
Bevisa jag har fel: Ta en kopp kaffe med mig.

Jag har varit i denna meningslöshet ett flertal gånger redan och jag vänjer mig möjligen något vid insikten i tomheten men medvetenheten om att jag står där och tittar på tomhet utan att ens kunna uppfatta den eller greppa någon form av problematik skapar stor desperation och samtidigt frid i mig.
Det finns kanske inget i tomheten jag måste lösa.
Inga skruvar att skruva. Inga kuber att stapla.
Jag föddes kanske färdig…

Man löser inte problemet med sin egen död, som faktum, enkelt.
Man löser kanske inte sin egen död. Punkt slut.
Den egna döden är kanske inte ett problem som ska kunna lösas.
Jag VET inte.

Likt en Skyrmion rusar vi runt, till synes oplanerat, på en magnetisk yta utan start eller mål.
Vi uppkommer, observeras som individer, över tid som ett fenomen.
Sen försvinner vi utan att någon kan förklara varför.
VARFÖR.

You can´t handle the truth…
Det enda som jag känner drabbar mig vid gränsen mot tomheten, är tidens ofrånkomliga påverkan på min livstid.
Min tid löper ut, sekund för sekund, och den medvetenheten tvingar fram en drivkraft som kräver att jag flyttar på mig eller GÖR något. VAD är underordnat.
Rörelse MÅSTE skapas annars töms jag helt och förintas.
Jag försöker fantisera fram en motståndare eller ett motstånd i tomheten…
Jag försöker desperat fylla tomheten med något att bekämpa eller någon att älska…
Det finns inget där… Det finns ingen där…
Ingen vän… Ingen ovän… Ingen fiende…
Inte ens jag, själv, är där.
Hur bekämpar man en sådan total tomhet när det man bekämpar finns inom mig, kanske är jag?
Hur uthärdar jag vetskapen om att jag långsamt förlorar kampen.

Att vara i detta tillstånd är inget jag väljer och det är heller inget jag väljer bort.
Det är knappt jag ens kan förhålla mig till det förrän tid passerat.
Att besluta att berätta för er om det är en del av både mitt problem och min lösning.
Det är inte frågan om att acceptera situationen utan jag får rakt av bara tolerera att jag placeras i den här situationen.

När du läser mina innersta, utlämnande meningar.
Uppfattar du mig som sjuk eller frisk?
Uppfattar du mig som vän eller ovän?
Uppfattar du vansinnet eller klarsinnet?
Behåll svaren på frågorna inom dig och fundera på vad svaren säger om dig själv.
Jag hoppas du bara känner en innerlig glädje över att du inte är jag…

Min upplevelse av verkligheten bjuder dagligen på något annorlunda än dagen innan och det bekymrar mig mycket.
För mig är vardagen overklig och ter sig i många fall rent av skrämmande.
Att ha upplevelsen av att gå omkring i en vardag av ständig annorlunda-het skapar ingen trygghet.
Min logiska lösning är att sluta gå omkring i den vardagen.
Min logiska lösning är att skapa trygga, solida strukturer ur kaoset.
Min logiska lösning är att isolera och stöta bort allt som skapar detta upplevda kaos.
Logik fungerar dock dåligt i vansinnets värld för där ändrar allt sig, hela tiden.
Jag VET inte.

Sinne och frisk, sanning / Vansinne och sjuk, lögn…
I vansinnet blir struktur till kaos. Smart blir korkat. Fattigt blir rikt. Upp blir ner. Bra blir dåligt. Svart blir vitt. Sanning blir lögn. Vän blir ovän. Jag blir jag och en fiende blir en fiende.

Trygghet blir inte längre att göra samma som innan i en förbestämd struktur.
Trygghet blir inte längre att träffa samma personer som har exakt samma utseende och beteende som sist.
Trygghet blir istället att så snabbt som möjligt identifiera reella hot och oskadliggöra dessa.
Rädslorna styr. Paniken tar över.
Tvivel uppkommer i medvetandet, det sprider sig, tar över och dunklar sinnet.
Paranoian trycker sig in i medvetandet och förvirring bildas.
Verkligheten kröker sig.
Vansinnet fullbordas.
Autopiloten slås på.
En otänkbar attack blir plötligt ett självklart försvar.
Mord blir plötsligt en logisk försvarshandling.
Vän blir fiende.
Striden blir ett faktum.

Har man varit i detta tillstånd går man med en rädsla tyngre än rädslan för döden.
Jag har varit där, i det tillståndet. EN enda gång vid 38 års ålder. Det tog månader innan jag var mänsklig igen. Samma som innan blir jag aldrig igen.
Den existensen dog där och då.
Jag dödade den.

Oavsett hur vansinnigt det låter så lever jag idag med en medvetenhet om min mentala död.
Varje dag inser jag att jag är mer rädd för vansinnet, nu, än jag var för döden, då.
Valet mellan dem två är, för mig, enkelt och även i vansinne står det fullständigt självklart för mig att välja döden före vansinne.
Den som överlever döden i livet får uppleva livet efter döden.

Reaktioner som tynger mig:
En upplevelse jag har, är att jag varje dag tynger över mitt lidande på min närmaste omgivning.
Ett lidande som i grunden delas med alla som utkämpar sina vardagliga strider för att komma undan den kollektiva skulden och skammen som är resultatet av de personliga tillkortakommanden vi alla drabbas av i ett allt mer normativt, materialistiskt och prestationsbaserat samhälle.

Ett fåtal personer runt mig har egna låga trösklar och klarar inte den mentala pressen utan omvandlar sina känslor till drivkraft som manifesterar sig i mer eller mindre extroverta och introverta uttryck.
De reaktioner jag observerar hämtar drivkraft ur den egna frustrationen, hat och en aggressivitet som får mig att fundera över vilka krafter som egentligen står bakom begreppet vänskap
Tankarna föder en insikt, hos mig, om att motsatsen till vänskap verkar vara ytterst komplex: konkurrens, tvist, ovänskap, dumhet, oförstånd, fiendeskap, rivalitet, otrohet, svek, motstånd, besvär och många, många andra begrepp kan användas.

För att kunna ”motsatsa” vänskap så måste man upplevt vänskap.
Mina motsatser till vänskap är därför avsaknad, ensamhet och tomrum.
Vad är dina egna tre motsatser till begreppet vänskap?

Jag har en vän (Som nu möjligen ser mig som ovän eller fiende) som i affekt skällde ut mig efter noter.
Jag fick reda på exakt vad och vem jag är, för honom.
Det var inte smickrande. Det var rakt på sak och grovt.
Jag fick i detalj reda på att sådana som jag är farliga och får ”Klockarens son dödad”.
Jag förstår fortfarande inte vad det betyder, men jag funderar på det ofta.
Efter denna kraftfulla reaktion har han försvunnit helt ur min vardag.
Jag sörjer honom som en vän.

En annan vän gjorde ett anklagande inlägg på facebook som jag svårligen kan ta till mig.
Jag anklagas för lögner men vilken sanning det är han söker förstår jag inte?
Jag har varit, och fortsätter att vara, helt öppen om mitt tillstånd här i min blogg.
Det här är mitt totala utlämnande av mig själv och jag kan inte klä av mig mera för att blotta en ny, mer äkta, sanning.
Om det uppfattas som overkligt, osanning eller rent påhitt är ju förståligt och bra.
Om det är sanning är ju helt upp till er, läsare att bestämma er för.
Ni som är svårövertygade och osäkra på vad ni ska TRO kan prata med Isabell.
Hon lever i denna sanning, med mig.

Vad krävs av en sanningssägare…
Tvivlar ni på mig och min sanning, så kör hit med ett vapen, titta mig i ögonen och ta mitt liv.
När livet tagits ifrån mig bekräftar detta väl min sanning mer än något annat.
Vad begär du av mig för att tro mig när jag berättar om det overkliga och det vansinniga jag upplever?
Vad är du själv beredd att dö för…

Jag återkommer igen till vänskapens natur och funderar på över om min svurna fiende någonsin kan uttrycka en sanning eller om jag alltid automatiskt ser allt en fiende säger som en lögn.
Litar jag mer på min fiendes, fiende än på en vän…
Jag VET inte.

I begreppet fiende ligger laddade tankar om misstro, förtroendebrist, dolda syfte och underliggande ondska.
I begreppet ovän ligger samma tankar men betydligt mindre laddade.
Att avrätta en fiende är idag en heroisk handling. Att avrätta en ovän är, det motsatta, om inte handlingen tydligt och generellt kan förklaras. Att avrätta en vän, är obegripligt.

Avsaknaden av en vänskap till ovänner och fiender gör själva avrättningen möjlig.
En medveten reduceringen av andra medmänniskor till omänskliga ovänner och fiender möjliggör ett medvetet aktivt försvar mot dessa, omänskliga objekt, och en slutlig förintelse av dem som just de onda pappfigurer de är i en tvådimensionell verklighet.
Drivkrafterna som möjliggör beteendet är Rädsla. Hat. Utsatthet. Sårbarhet. Övertygelse.

Antagande:
Om en fiende säger något utgår vi alltid från att det är lögn.
Om en vän påstår något utgår vi från att det alltid är sanningen som berättas.
Men vad händer om en vän plötsligt visar sig vara fiende.
Blir inte alla sanningar han sagt, då, lögner.

Copernicus låstes in i fängelse för han påstod att jordklotet var runt.
Var det Copernicus eller de som låste in honom som symboliserar vansinnet?
Kan man lita som mest på det en vansinnig person påstår eller allt är alltid en lögn oavsett avsändare?
Jag VET faktiskt inte.
VAD tror du på?

Återigen kommer jag ner i ett inre motsatsresonemang om att när skillnaderna mellan det vi TROR (förnimmelse) – och det vi VET (egen upplevelse) blir för stora så skapar skillnaden mellan de två lägena TRO och VET en paranoid gränslös uppfattning i våra sinnen.

Min insikt blir att märkligt nog verkar denna gränslösa uppfattning även skapas i mitt vansinne, med skillnaden att paranoian som förklaring utelämnas eftersom jag i vansinnet hellre betraktar min verklighet som en trasig overklighet än accepterar att det är jag som människa som är det trasiga i sammanhanget.

Betyder då mitt resonemang – när jag hellre accepterar en krökning av min verklighet och en medveten deformering av dess natur, än deformerar min egen mänsklighet, att jag är en sann humanist?
Eller definierar det bara mig som en ren lögnare?
Jag VET inte.

Om jag accepterar att leva i en krökt verklighet blir ju alla mina sanningar, falska.
Alla lögner blir då sanna. Alla vänner blir ovänner. Alla fiender blir allierade.
Jag inser plötsligt hur spröd min verklighet är.
Jag inser hur bräcklig vänskap är.
Jag har en nått en mycket värdefull insikt, oavsett mitt sinne/vansinne.

Tack för att ni, mina goda vänner, finns.

– Tomas
Cogito, ergo sum.

Uttråkad? Eller bara en avsaknad av motsatsen…

Frågan om glädjen i livet har väl egentligen inget svar?

Är glädje endast den känsla vi uppfattar i avsaknaden av sorg?
Hur nära lycklig ligger känslan glädje?
Är glädje endast ett uttryck av känslan att vara lycklig?
Är lycka en förutsättning för att kunna känna glädje?

Glädje skapar vissa genom att förverkliga sina egna drömmar/mål/förväntningar.
Glädje förtjänar andra, genom att försaka sina egna behov/drifter/resurser.
Glädje kommer till den som väntar tålmodigt, gärna om väntan sker i din kyrka.
Glädje portioneras ut i lämplig dos av föräldrar, som smågodis ur en aldrig sinande påse.
Glädje köps av glädjeflickor i röda fönster i Amsterdam, intensivt och oärligt.
Glädje känns vid förlossning, dop och bröllop.
Glädje sprids på firandet av födelsedagar, innan 40.

Om glädje kan spridas mellan människor… Kan avsaknaden av glädje det med?

Jag vill tro på att jag sprider glädje till andra genom att ge dem uppmärksamhet, bjuda in dem, tillåta delaktighet samt dela med mig av erfarenheter och upplevelser jag själv haft i både uppförs och nedförsbackar.

Att fundera över min egen motsats till glädje visar på den råa kraften i att kunna skifta perspektiv på ord och uppfattningar här i livet.

Min motsats till Glädje skulle kunna vara Nedstämd, Deppig, Uttråkad, Ledsen, Lite Nere, I skuggan, Bottenkänning och mycket, mycket annat.

Min motsats till Glädje, idag, var Sorg.
En annan dag kan det mycket väl vara en av andra motsatser och då är det fråga om en annan glädje.
Jag tror mina känslor blir tydligare genom att jag beskriver motsatsen till det jag känner mer än att fördjupa och förtydliga själva känslan.

Jag känner Sorg över min egen känsla av totala ensamhet i en värld full av människor precis som mig.
Jag känner Sorg över den enkelhet det innebär att omedvetet välja bort istället för att medvetet välja in.
Jag känner Sorg över att människan i sin mänsklighet alltid väljer sig själv framför andra, ur perspektiv som egna behov, yttre/inre förväntning och befästa rädslor.

I det större perspektivet – vår egen personliga överlevnad – bleknar egna känslor, principer, förväntningar och värderingar snabbt bort, utkonkurrerade av starkare känslor såsom rädsla, panik, förvirring och otrygghet.
Hur och varför ska man visa upp mod när man står uppfylld av sin egen död?

Varför reduceras våra existenser och blir totalt omänskliga då vår mänsklighet i botten ifrågasätts?
Vad är du i din mänsklighet, för dig själv och andra?
Blott tanken på sin egen närstående död om 3.33 minuter är tillräckligt för att reducera mänskligheten hos även ytligt starka existenser.

I den större frågan om mänsklighet skiftar min tankespiral form och jag inser att det inte handlar om min inre Sorg utan om en insikt om avsaknaden av global Omsorg.
Den globala Omsorg jag förnekar er, genom att skriva just det jag nu formulerar på mitt tangentbord.

Jag kan inte gå rakt på sak. Språket tillåter inte det.
Jag är, låst, fast i en kulturell kontext som oförlåtande förvägrar mitt utmanande av vår gemensamma existens.

Den största frågan om meningen med allas liv kan jag inte besvara utan att uppfinna ett eget språk och då inser jag att ingen ändå skulle förstå det jag så innerligt vill förklara.

Språket fäller mig och räddar dig samtidigt då du kan välja att missförstå de tunga orden.
Språkets förlåtande natur blir våra kuddar i ett mentalt kuddkrig på fullt allvar.

Mänsklighet handlar inte om att hålla fast vid ett tydligt syfte utan om att medvetet undvika, avsaknaden av, ett tydligt syfte.

Få av oss VET varför vi är här, i vår vardag.
Ännu färre VET och överlever med tyngden av sina insikter om sitt eget liv.
De som både VET och ÖVERLEVER tyngden, pratar inte om det eftersom det inte går att nå fram med ett begränsat språk.

Risken är att det blir bara vanvettigt. Det blir galenskaper.
Jag tar den risken medvetet.

Att göra det otydliga, tydligt är oändligt svårt då de som intresserat ser på har så smutsiga glasögon.
Vi kan svårligen förstå det som gränsar till fantasier och fantasier är allt vi inte egenupplevt.

Just nu har mitt ”uttråkad” ersatts av ”nöjd”.
Det var förmodligen meningen med det meningslösa.

En värdelös känsla av värdelöshet

Jag har en dålig känsla. En mycket dålig känsla.
Jag förstår att jag drar mycket av min livskraft ur solen och nu är den höstligt långt borta.

Inflödet av mänsklig dumhet från media, facebook och nyheterna dränerar mig snabbt.
Mina reflektioner över verkligheten är att den knappt bryr sig längre och i de få fall den bryr sig så är det på ett sådant plan att intelligent existens upphör.
I ytlighetens rike diskuterar man kolsyrat/okolsyrat vatten, fångarna på fortet vinnare, vädret i förrgår och hurvida det blir snö eller ej i vinter.

Mitt liv känns, i denna virvel av nonchalans inför livets viktiga frågor, som att köra en lastbil i en nedförsbacke, på en enkelriktad gata, utan bromsar.
Maktlösheten jag upplever är total och medmänskligheten upplever jag som obefintlig hos den stora massan av personer med relationer till mig.

Ytligt tyckande och personliga åsiktsuttryck med svag grund i fördomar och spekulation är en enkel väg som ger omedelbar tröst och lättnad för den som drabbas av min mentala tyngd.
Det är en starkt bidragande orsak till att undvika mig personligen men du är så mänskligt nyfiken på den svarta sidan att du trots allt läser detta inlägg för att stilla denna nyfikenhet.
Du är inte ensam om det, ni är ungefär 5000st idag.
Tack.

Inget blir viktigt på riktigt, förrän motsatsen närmar sig och jag skulle kunna ta oändliga exempel på detta.
Ett medvetande kan inte uppfatta sig själv förrän detta individkopplade medvetande blir medvetet om sin nära förstående möjliga icke-existens och solidifierar sin existens.
Förenklat: En organism blir inte en individ förrän den blir medveten om sin dödlighet och detta sker vid olika tid.
För vissa inträffar denna tid efter kort livstid och för andra inte alls under en hel livstid.

Det dussin individer som av olika anledningar sökt upp mig under de senaste tre åren har försiktigt närmat sig mig för att omedelbart dra sig tillbaka efter ett existensiellt tungt och ångestskapande ifrågasättande av deras egen existens genom att mitt ifrågasättande av mig själv speglas över av dem och försätter dem i dilemman.
Min upplevelse är att ingen verkar ha tänkt efter ordentligt och överlevt dessa tankespiraler.
Iallafall delar man inte dessa tankar med mig.

Min insikt är att de frågor jag bär upp dagligen på mina axlar väger tyngre än det kors Jesus drog uppför Golgata.
Betraktarna av den vandringen avstod av skräck och rädsla för inblandning/sammanblandning att ingripa och lyfta bördan en stund.
Hjälper du min fiende blir du min fiende. Hjälper du min fiendes, fiende blir du min vän…

Likaså förstår jag att du inte vill ta del i min börda då det kan bidra till en spricka i din egna fasad eller utlösa en egen djupare existensiell kris.
Ensamheten är svårast, även för mig.

Få personer omkring mig är medvetna om sin egen dödlighet och sin obetydlighet i det större sammanhanget. De flesta springer dagligen mot bödelns yxa med den ytliga åsikten att de kommer att komma därifrån med livet i behåll.
Får de bara en bindel för ögonen behöver de inte heller konfrontera sina rädslor och då kan man fortsätta leva i förnekelse om döden intill dess omedelbara infinnande och in i den fortsatta evigheten.

Jag har medvetet accepterat min egen död och genom det medvetet upphört existera på många plan där jag tidigare var extremt dominant.

Jag bygger sakta en ny icke-existens som fotograf, filosof, mental coach och medmänniska.
Efter att i 40år jagat livsmålen får nu livsmålen uppsöka mig.
Min framtid kommer att vara extremt begränsad i många aspekter men i denna motsats kommer jag också att finna en obegränsad frihet och frid.

Vill du, så finns jag.
Det jag har att erbjuda är min livstid, reflektion och en kopp kaffe.

En människa som bryr sig har obegränsade möjligheter att påverka allting.
En människa som inte bryr sig har obegränsade möjligheter att påverka ingenting.

Tomas

Den osynlige mannen

_MG_5128Hx…

Utanför en av Sveriges mest påkostade toaletter möter jag den osynlige mannen, eller rättare sagt han möts av mig, och bara mig.

Festivalupplevelserna har varit stimulerande men samtidigt tröttat och gjort familjen hungriga.
Vi är på väg mot McDonalds och den eviga lyckan över en leksak och skräpmat när jag plötsligt ser honom, eller rättare sagt INTE ser honom.

Det jag lägger märke till först är den folktomma ytan bland massor av trängda människor.
Jag inser att jag stirrar på ingentingheten utan att förstå vad jag ser.
Det jag hittar sedan är ett svart hål i samhällets hjärta.
Det jag upptäcker är en reva i vår gemensamma mänsklighet.

Det ouppfattningsbara blir plötsligt tydligt och jag slås av verkligheten men väljer att inte utmana den utan leder familjen in på Knutpunkten.
Jag väljer att inte förstå, där och då, men förståelsen över detta val trycker mig och för varje steg jag tar bort från den osynliga mannen förlorar jag något viktigt.

Förståelsen har sårat mig i hjärtat.
Det känns som jag lämnar ett långt spår av blod efter mig.
Jag blöder ut min mänsklighet över Helsingborgs gator utan att någon reagerar.
Vår kollektiva och omedvetna skuld över en enstaka individs öde tynger mig.

Väl vid bordet äter jag stressat och känner en stark drivkraft och nyfikenhet.
Tankarna går till revan och frågor som hur, varför, när…
Eviga motsatser i fantastisk dynamik.
Jag måste gå.

På vägen ut plockar jag upp en kopp kaffe.
Jag står plötsligt på kanten till det svarta hålet och väljer medvetet att utmana mina rädslor.
Jag är redo att ta i det som är viktigt på riktigt och väljer att sätta mig precis intill den osynliga mannen.
Inget utom stanken av ovärdighet slår emot mig men jag är redo.

Något fantastiskt skrämmande inträffar.
Jag försvinner själv och upplöses i tomma intet.
Jag sitter i en medvetenhet om att jag upphört existera för omvärlden.
Människor tittar rakt på mig men man ser mig inte och jag lär mig, där och då, något om mig själv.

Reflektionen i toalettens blanka spegelvägg försäkrar mig om vår fysiska närvaro.
Speglingen av våra motsatser gör mig medveten om den rädsla vi alla delar.
Livets gungbräda tillåter inte att två personer är i topp samtidigt.
Tryggheten i mitt hjärta är samtidigt min hjärnas baneman.

I denna insikt lyfter jag min kamera och fångar våra motsatser och likheter som individer.
Den bilden vill jag dela med er alla.
Använd den för att lappa hålen i era egna hjärtan.
Jag är redo och jag väljer att ta fighten.

Låt inte rädslor styra ditt liv.
Välj aktivt. Välj medvetet. Välj mänsklighet.

Borttappat: Meningen med livet

Det som började med en regndroppe, slutade med ett ösregn.
Illa blev värre.
Sedan slog blixten ner… och jag stod utomhus, naken.

Mycket har hänt de senaste veckorna och jag har låtit bloggen vila i tystnad.
Orken att skriva ner mina intryck i denna vansinniga värld har inte funnits.

Nu på morgonen vaknade jag med solen i ögonen och kände att det var dags…
Dags att uppdatera min existens för er, mina betraktare av livsöden.

Så, hur står det till med Herr Karlsson idag då?

Mitt allmänna mående står i fokus under en enda timme varannan vecka då jag träffar en överläkare inom psykiatrin för samtal.
Det ansvariga läkarteamet behandlar mig inte eftersom jag enligt dem är i ett ständigt gräns-psykotiskt tillstånd.
Det innebär i praktiken att jag sätter mig på tvären i den vårdprocess teamet bygger upp runt mig som patient.
Jag ifrågasätter deras beslut (självklart med goda argument) och det gör mig svårbehandlad. Isabell kallar det mitt normaltillstånd…

Jag får inte arbeta eller på något sätt försätta mig i pressade situationer då det inte finns någon kritisk gräns längre att studsa mot.
Detta symptom känner jag tydligt själv och det påverkar min vardag påtagligt.

Ständig huvudvärk, extrem trötthet, koncentrationsförmåga som en 3åring, rastlöshet, klara minnesbrister är andra symptom som jag lär mig att leva med.
Värst ändå är att världen oftare och oftare tynger mig så mycket att jag går över gränsen ner i djupet och väljer att upphöra existera.

Att hålla balansen mellan lycklig och olycklig är något vi alla hanterar i vår vardag.
Mitt fokus är att hålla balansen mellan livet och döden och det finns dagar jag mentalt misslyckas.

Nytt datum för medicinsk bedömning är satt till den 31 december.
Det är min vårdprocess 2014, i Sverige.

Var ligger då det gränspsykotiska i mitt beteende, kan man undra…
Bara ordet gör ju min medvetna omgivning så hemskt oroliga och nervösa.

Jag har sedan psykosen tänkt väldigt mycket på livet och våra syften med att vara här.
Att själv mentalt bygga upp någonting ur ingenting har varit en överlevnadsstrategi jag har tvingats tillämpa då ingen ”hjälp” kan existera i det tillstånd jag var i.
Insikterna på vägen har jag oftast delat öppet men de riktigt tunga insikterna som tvingar mig över i döden har jag besparat er alla då ingen existens bör behöva uppleva dessa medvetet.
De läkare jag träffat har mentalt smulats sönder under mitt raka och envisa ifrågasättande av både mitt och deras existensiella syfte med att spendera 1 minut mera tillsammans i ett rum där ingen av oss VILL vara.

Mitt nyfikna sökande i djupet har i sig både tyngt och förintat all livserfarenhet och vetenskap.
Det finns inte ETT riktigt svar på de frågorna.
De flesta jag möter är inte ens medvetna om att frågorna finns.
Jag vet att alla mår bra av att ifrågasätta sin egen existens någon gång och visualisera sin egen död oavsett om det i slutändan slutar med just passagen in i döden.
Man antingen klarar av det, eller ej.

Jag är oförändrat medveten om att mitt odelade fokus gått från fokus på livet till fokus på döden.
Jag har lärt mig att jag inte kan diskutera de mentalt tunga ämnen som tar min lyssnare över gränsen utan att jag får extrema uttryck tillbaks från dem.
Uttryck som innebär att jag blir ”uppdefinierad” som gränspsykotisk och svårbehandlad eller psyksjuk och vansinnig.

Jag är medveten om att jag har lämnat livet.
Det går inte att förstå det påståendet och jag orkar, efter 2 år, inte förklara det längre för någon.

Kvar finns ett fysiskt skal.
Kvar finns en ingentinghet som uppfattas som en existens endast för att omgivningen minns den Tomas som fyllde skalet.
Jag känner av förväntningarna omgivningen ställer på det fysiska skal som representerar mitt forna jag och väljer ibland att motsvara dem i ren egen dumhet.

När omgivningens förväntningar uppfylls upplevs jag som ”frisk” och ”på bättringsvägen”.
De dagar jag inte orkar motsvara förväntningarna upplevs jag som ”sjuk” och ”sämre”.
Medvetenheten om att mitt skal förväntas göra samma saker som alltid belastar mig.
Medvetenheten om att min existens inte längre har någon glöd belastar mig.

Vissa dagar vill jag upphöra att behöva definiera mig mot omvärlden.
Andra dagar har jag ett behov av att göra en slutgiltlig definition av min existens och föra de som anser sig skyldiga över gränsen in i döden.

Striden mellan motsatserna upphör inte ens en tusendel av en sekund.
Det är mitt liv 2014, i Sverige.

Frågan är inte OM utan HUR jag väljer att avsluta Sagan om Tomas Karlsson.

När fotografen, fotograferas.

Idag sitter jag och reflekterar över vårt gemensamma mänskilga behov av att göra ett större eller mindre avtryck i samtiden och vad det innebär för de konkreta handlingar vi väljer att utföra.

Jag valde att göra en konkret handling i samband med att jag besökte Axel Blomgrens utställning i konsthallen i Klippan.
Bilden till inlägget har jag alltså tagit där…

Det är en bild av Axel Blomgren, klippanfotografen.
Jag tror faktiskt det är ett självporträtt av fotografen, av fotografen.
Jag har alltså tagit en bild på en utskriven bild som är någons självtagna bild av sig själv.
Tankespiralen drar in mig, delar upp sig i flera och blir för komplex för att jag ska orka utforska den i djupet.

Varför har Axel Blomgren tagit bilden eller fått den tagen av sig?
Har jag själv tagit bilden eller har jag bara “tagit” den?
Svaren är uppenbara, för mig, men att hitta frågorna till svaren visar sig vara betydligt svårare.

Det skiljer sig, för mig, mycket mellan att fotografera en person med en kamera och att fotografera en annan fotograf.
Det skiljer sig även väsentligt mellan att ta en bild, på en bild, och att ta en bild av en levande människa.
Jag har medvetet observerat vad som händer när jag fotograferar andra människor. Både det som händer inom mig och det som händer med de jag fotograferar.
Känslorna, rädslorna, utmaningen, genomklappningen, nakenheten, flykten, ångern…

Samexistens kan vara ett helvete, eller ett himmelrike.
Oavsett när jag väljer att lyfta min kamera tar jag en personlig risk.

Jag väljer att ta den risken, varje gång.
Du väljer att möta kameran eller fly in i mörkret.

Bilden blir ditt avtryck, handlingen mitt.
I skapandet finner jag ljuset.

Var finner du ditt ljus?

Image.

Din ordlista till Min verklighet.

Frustration… Overklighet… Oförmåga… Ovilja…
Ord med mening men olika individuell betydelse för varje lyssnande individ.
Jag förklarar mig med dessa ord och andra ord, om och om och om igen för både nya och gamla bekantskaper som ställer sig framför mig med frågan: Varför? i händerna.
Trots timmar i samtal förstår ändå vissa ingenting, andra förstår sig själva bättre efteråt, och några få tror sig ha listat ut mitt Jag, helt och fullt.
Min läkare säger: Ingen kommer att förstå dig, så sluta förklara…
Jag förstår henne dåligt…😉

Så.
En enkel ovetenskaplig ordlista, till min värld… och din.

Jag – Min existens i samtiden.

Existens – Det, genom handlingar, ständigt uppdefinerade komplexa innehållet i mitt liv och ditt liv. Jämförda mot varandra ur ett bestämt perspektiv. T.ex. bättre/sämre, ont/gott, rikt/fattigt, långt/kort, friskt/sjukt.

Samtid – Allting som vid varje kommen livstid, är existerande och uppfattas av mitt och ditt Jag, som existerande. Samtiden kan sträcka sig tidsmässigt över 1s till 100år beroende på personlighet och beteende. Ju längre samtid ditt beteende sträcker sig över, ju mer konsekvent och trygg uppfattas din existens som. Likaså uppfattas ofta personer med kort samtid som otrygga då handlingar och beteenden växlar minut för minut för dem.
Inget av beteendena är bättre eller sämre, de är bara just beteenden.

Verklighet – Den självdefinierade samtid där jag väljer att definera min existens genom mina handlingar.

Handling – En livstidskonsumerande medveten aktivitet som jag aktivt väljer att definiera min existens med i samtiden. Motsats till Tanke.

Tyngd – En permanent kollektiv och abstrakt börda i skepnaden av skam och skuld.

Den totala meningslösheten – En avskalad förintande sanning som idag utgör min enda rädsla. Insikten om att alla handlingar har ursprung ur grundläggande mänskliga behov och rädslor. Det finns ingen mänsklighet, det finns ingen individualism. Min egen existens upphör i denna tankespiral.

Tankespiral – Ett riktat flöde av mental kraft där tankeprocessen föder insikter hos tänkaren. En tankespiral kan okontrollerad ta en kraftig negativ utveckling där resultatet blir en direkt förödande insikt som föder sådan tyngd att den dödar tänkaren och utlöser extrema handlingar. Detta kallar jag psykos.

Psykos – Trång enkelriktad mental återvändsgränd. Slutpassagen i en tankespiral utan kontroll. Mental död och samtidig förlossning. Fysisk kollaps av både existens och samtid. Total förbränning av all energi.

Motsats – Ett alternativ vi skapar mentalt för att uppnå dynamik. Möjliggör självbedrägeri.

Självbedrägeri – När ett behov eller en rädsla skapar sådan tyngd i en existens att ett uttryck föds.

Energi – Vår medfödda drivkraft. Uppkommer då livet ersätter döden.

Livstid – De värdefulla timmar vi har till förfogande för att definiera vår existens i samtiden.

Perspektiv – Förmågan att genom perspektivförändring inse att en handlings ursprung och verkliga syfte är relativt utförarens samtida existens, INTE min egen. Tankespiraler runt perspektiv och förståelse utlöser ”Den totala meningslösheten” hos mig så jag spärrar idag dessa spiraler aktivt mentalt.

Fokus – Vad jag aktivt väljer att lägga min faktiska livstid på.

Viktigt på riktigt – Min personliga trygghet. Insikten om att livstid kommer att förbrukas och att slutet för min existens kommer. Insikten om att det som är viktigt på riktigt i livet löser sig, även om det innebär döden som lösning. Behöver ingen min livstid så finns det inget självändamål med att stanna kvar, mer än för att just leva ut sin livstid.
Det är som det är och det blir som det blir.

Dynamik – Alla handlingar som görs, får en mental eller fysisk motsats. Detta för att vi ska kunna definera hur handlingen påverkar utförarens existens. Skillnaden mellan dessa två motsatser, skapar dynamik. Dynamik ger drivkraft. Drivkraft ger uttryck. Uttryck leder till sanning.

Uttryck – Beteende och känslostyrd omedveten handling som manifesterar våra sanningar.

Sanning – Det du väljer att tro på. Vid varje given samtid.

Tro – Din sammansmälta existens styrka. INTE att förväxla med teologisk tro på en gud.

Väsen/Klot – Det ”väsen”/”livsessens” där du hämtar den livsenergi och den drivkraft du behöver för att utföra handlingar och förankra din existens i samtiden.

Mänsklig dumhet – En egendefinerad fördom för att förklara det oförklaringsbara i beteenden och uttryck som leder till extrema handlingar. Jag är inte på något sätt själv undantagen från denna fördom.

Utforska det jag skriver om.
Ta in mitt perspektiv och kombinera det med din egen mentala kraft.
Skapa egna tankespiraler runt ordlistan.
Kom till egna insikter och meddela mig, till skillnad från tidigare, gärna dessa via telefon, mail, facebook eller kommentera direkt här.

Dela gärna min upplevelse till andra ni vill ska få ta del av den.

Tveka inte att ringa mig eller kontakta sjukvården direkt om ni upplever att tankespiralerna skapar existensiellt tvivel eller tyngd hos er.

/ Tomas

I Sverigedemokratins kärna hittar vi ren rädsla…

 

 

 

 

Idag fylls min knopp av valresultatet från gårdagens EU-val.
Spontant tänker Ateisten i mig – Gud, förlåt dem, ty de vet icke vad de gör.😉

Jag är dock uppriktigt ledsen, trött och uppgiven för Europas skull. För Sveriges skull, för Skåne, för Klippan, för valkretsen väster i Klippan där jag är uppväxt med greker, danskar, finnar, slaver, svenskar och övriga medborgare i mitt land Sverige. Vårt land.

Mina uppriktiga känslor leder till att skapa en drivkraft som jag använder till ett intensivt tankearbete och jag känner att jag vill dela med mig av de tankar och insikter jag har haft denna morgon, för det ger mig mening att få ta del av era tankar om det jag skriver.
Dela därför gärna med dig av dina tankar och känslor till mig när du läst.
Ett enda ord eller en hel bok, kvittar…
Maila dem till mig på tk@webtrix.se.

Såhär tänker jag spekulativt om Sverigedemokraterna:
Sverigedemokraterna började någonstans som en samling osäkra ungdomar med en klar positionering utanför samhället och ett stort behov av att synas och bekräftas. De sökte aktivt efter samtida förebilder men möttes av oförståelse från samhället vilket drev dem mot en destruktiv förebild i det självklara och mest provocerande, nämligen Adolf Hitler och Nazitysklands värderingar.
Alla subkulturer som ständigt uppkommer formerar sig kring en lägereld av värderingar och symboler och det var logiskt och lätt för de unga Sverigedemokraterna att hitta på kreativa namn som Bevara Sverige Svenskt och Nationalsocialistisk Front för sina grupperingar.
Ur det beteende och de uttryck man kopierade från den nazistiska och facistiska rörelsen, och förädlade, kom självklara konflikter med samhället som bara ytterligare bekräftade ungdomarna och stärkte ”Vi” känslan.
På ett mänskligt sätt cementerade samtidens rädsla, för de aggressiva uttryck och beteenden som BSS och NSF uppvisade, in just de här extrema och facistiska åsikterna i de individer som idag framträder i sina politiska fasader.
Vanföreställningarna hos de här personerna, om ett ”yttre abstrakt hot mot Sverige”, ville samtiden till varje pris undvika att konfronteras med och under många år hanterades dessa individer av samhället som missanpassade ungdomar med ett destruktivt beteende. Ingen tog dem på något som helst allvar.
Självklarheter?

Ungdomar blir dock äldre och med en vuxens rättigheter kan en stelnad facistisk grundsyn och värdegrund bli farlig i den bemärkelsen att ungdomliga cementerade åsikter börjar bli vuxna ”sanningar”.
Flera år senare utvecklas därför denna nedfrysta grundsyn och värdering till en tanke och vilja att skapa en politisk rörelse för att förändra samhället mot ett ”stängt, kontrollerat samhälle”.

Det väljs ett partinamn som är lika kontroversiellt som omedvetet genialiskt.
Sverigedemokraterna, som namn, är ju i sig en skymf mot demokratins grundvärderingar då det i botten handlar om en anti-demokratisk rörelse som helst ser införande av diktaturer i Sverige och Europa. 
Nyanlända svenskar röstar på Sverigedemokraterna för att de invaggats i tron att ”De” är en del av Sverigedemokraternas ”Vi”.
Ren mänsklig dumhet och godtrohet ger ett moment för de här ”onda” värderingarna att återigen triumfera.

Det enda som demokraterna i Sverigedemokraterna skulle kunna stå för är att just Du fick välja transportsätt ut ur landet eller möjligen välja din avrättningsmetod.
Hur är detta då möjligt?!?

Min tankeverksamhet går över till att analysera facismens kärna:
I facismens kärna ligger den totala övertygelsen i att få alla anhängare att känna sig som en del av ”Vi”…
utan att de anhängarna NÅGONSIN uppfattar sig själva som en del av det abstrakta definierade hotet… ”de där andra”…
”De där andra” är ju alla andra personer utom ”Vi” som gör alla det där onda handlingarna mot ”oss”. 
I Nazitysklands glansdagar innan kriget röstade folket gemensamt fram Adolf Hitler till makten på samma rädslor som nu härskar över Europa.
Månader efter det Tyska valet gick det upp för dessa demokratiälskande, röstande, ”Tyskar” att de inte alls tillhörde gruppen ”Tyskar, som behöver lebensraum” utan snarare tillhörde gruppen ”De där andra”…
I facismen kärna finnas det alltid kollektiva skulder att lasta någon annan för.
I facismens kärna finner du alltid personer som riktar hat mot andra för sina egna tillkortakommanden.
I facismens kärna finner du alltid en skam-pådriven organisation med starka konservativa och traditionella värderingar som berör våra mest starka obestridbara psykologiska områden som hedra de äldre, ära Far och Mor, svenska flaggan, blodsband, familjen, traditioner, vårt gemensamma ansvar för barnen/framtiden.

Facismen blir alltid populär… Ideologin är konstruerad för att utnyttja våra gemensamma och finaste mänskliga egenskaper för ett fåtal personers enskilda syfte. Det är i sanning motpolen till solidaritet.

Tills den dag en anhängare inser dess sanna natur är den en fantastisk och fanatisk rörelse att deltaga i.
Den är en politik anpassad för att gynna alla, men med det enda syftet att skydda en enda stark ledare.
Tänker jag rätt?

Varför går det såhär då? Valresultatet är ju korrekt.
Jag tänker såhär: Genom att våra politiker aktivt väljer att vara ”de Andra” stärker de den facistiska kärnan då det ju måste existera en ”motpart/fiende” för att facismens skuld/hat ideologi ska få fäste och maktstrukturerna inte ska falla samman runt ledaren.

Det innebär att ju mer den politiska sfären motarbetar och förskjuter Sverigedemokraterna ju starkare blir deras och dess ledares ställning.
Ju fler mediaartiklar om Sverigedemokrater ju mera stärks fördomen om att det finns ett enda parti som ”Gör någonting” åt ”Alla de här problemen” som ”Andra” drar hit…
Sverigedemokraterna utnyttjar ALLA de brister som finns i det politiska systemet, gör de det medvetet är det otroligt skickligt gjort.

Att ingen politiker bara stannar upp och ställer Jimmy och företrädarna i SD frågan om VEM, exakt, det är som ställer till alla de här enorma problemen i Europa, Sverige, Skåne, Klippan, valkretsen väster i Klippan där jag är uppväxt, min gata, mitt hus, mitt liv…
Är det verkligen så enkelt att allt blir bra om bara grekerna, danskarna, finnarna, slaverna, svenskarna eller någon övrig medborgare i mitt land Sverige får bära den kollektiva skulden för ALLT.

Jag är ganska övertygad om att det enda problem vi verkligen behöver oroa oss för är om vi röstade SD igår av ren rädsla, bara för att slippa en del i den kollektiva skulden för ALLT…

Så tänker jag!
I vårt land Sverige. 

Image

– Sverigedemokraterna överlever på att beskriva skogsdungen på bilden som bebodd av onda personer som är ursprunget till allt ont i vår vardag. Lösningen de presenterar är en enorm mur runt dungen med extrem bevakning. Allt som kommer ur dungen ska bekämpas med alla medel för att skydda ”Oss” från den uppenbara faran.
Skulle ”Du” inte tillhöra ”Oss” längre slänger ”Vi” in dig i dungen och då är det för sent att upptäcka att ”Du” är ensam där.

Inget är lika farligt för dig själv, som ett du fullt av ogrundade rädslor.
/ Tomas

I skuggan av mitt forna jag…

Jag lever idag i skuggan av mitt forna jag och eftersom jag ständigt bedöms mot min skugga så inser jag vilken enorm skillnad det är för andra och hur obetydligt enkelt det är för mig.

Att hoppas på förståelse av samtiden är lika meningslöst som att hoppas på generositet från en rånare.
Att ständigt simma i ett hav av åsikter, mot min egen bot och bättring, är så energikrävande att jag drunknar av utmattning blott 5m från stranden.

Image

 

Att ständigt öppna upp nya bottnar under sig, skapar en insikt om att min personlighet expanderar.
Viljorna drar i mig, drivkrafterna sliter, vinden vilar inte utan knuffar mig ur kurs…

Jag håller mig medvetet lugn i en virvlande dans, i sansad balans.
Inte för att jag vill det utan för att alternativen är otäckt få.

Hela mig eller Hela jag…

Jag sitter idag på Mindpark och överraskar mig själv.
Efter psykosen har jag haft svårt att hitta argument och metaforer med samma glädje som tidigare.
Minne, koordination, tidsuppfattning, logik, rutinmässiga vardagssysslor, prioriteringar och solida värderingsgrunder trillade ur hjärnan och skapade kaos i vardagen.

Image

Glöden var falnad, gnistan borta.
Energin var ersatt av ingentinghet.

Under dessa år har jag sakta vridit till en insikt att vården inte kommer att “hela mig” utan att jag får acceptera en lägre aktivitet och en försiktigare hållning till mina egna mentala gränser.

Jag har konstaterat, gång på gång, att “hela jag:et” inte kom igenom psykosen utan vissa egenskaper och beteenden som var dominanta i min existens “raderades” eller “ersattes”.

I ett sammanhang som Mindpark känner jag mig märkligt nog levande igen.

Människor lyssnar och låter sig påverkas. Människor ler och förundras.
Min existens definieras upp på nytt, men märkligt nog av sanningar som alltid funnits under min fasad.

Samma argument som jag erfarenhetsmässigt använt framgångsrikt kommer tillbaks men nu med en trygghet och kraft som inte tidigare funnits tillgänglig.

Jag har alltid tvivlat som mest på det jag sagt med störst övertygelse.

Jag ifrågasätts här på ett positivt sätt. Jag får bevisa mig.
Jag prövas och stimuleras på ett sätt som vården aldrig kan simulera.

Tack Mindpark för att ni intensivt blåser på den gråa askan som symboliserar min släckta livskraft.

Jag känner att det finns kvar värme djupt där inne.

Det här är i sanning viktigt på riktigt.
För mig.

 

Ett par sanningar om en sjuk psykvård…

Image

Det är svårt att inte bli bitter…
Kanske omöjligt…

Idag, klockan ett, har jag det 27 mötet med vården kring min mentala hälsa.
Jag har tidigare valt att endast observera vårdens frustration kring min personlighet och sjukdom samt vägrat ha konkreta åsikter om vad vården gör för val och hur de utför sina uppgifter.

Idag vill jag dock tycka till. Ordentligt…
Om två års psykiatrisk vård av mig.

Jag har faktiskt bestämt mig för att vården inte är så dålig som en generell svensk verkar anse…
Den är sämre…
Den är faktiskt så mycket sämre att du får ta det värsta du kan tänka dig och gå ”under” den bottennivån…
Jag vill påstå att vården jag fått är som helhet så dålig att den faktiskt förtjänar ett bottenbetyg i den totala bottnen av dåliga betyg.

Varför tycker jag så?
Jo, här är tio+1 skäl, för mig, att tycka så:
1. Jag har under 24 månader haft 7 byten av ansvarig läkare för min mentala hälsa.
2. Min nuvarande läkare frågar MIG om hon är min behandlande läkare nu och VAD hon ska göra.
3. Mina bokade tider missas och man glömmer meddela när min behandlande läkare avslutar sin tjänst.
4. FK och vården har lyckats ställa två parallella motstridiga diagnoser och vården tittar föraktfullt på FKs diagnos och fnyser åt slutsatserna trots att den utredande FK läkaren är kollega till läkaren i Ängelholm.
5. Vården ordinerar läkemedel till synes helt slentrianmässigt och planlöst.
6. Vården lovar åtgärd och handling men återkommer med ursäkter och missförstånd.
7. Varje ny läkare jag fått konstaterar att den föregående läkaren har gjort fel och att vården inte längre ”är som förr”.
8. Varje ny läkare har försäkrat mig om att de kommer att ”ta tag” i det här och ”se till” att allt blir bra.
9. Vården har på 24 månader inte lyckats diagnostisera mig utan enbart medicinera symptom.
10. Vården har på 24 månader enbart lyckats med uppgiften att, likt tvillingtornen i NY, rasera mitt förtroende för dem till grus och asbest.
11. Vården har otvivelaktigt gjort mig sjukare och gett mig en sämre livskvalitet. Rakt motsatt sitt ”uppdrag”.

Mina övergripande egna upplevelser av den psyksjukvård jag fått är att man ger försvinnande lite stöd till de i samhället som behöver det mest och i vissa fall knuffar faktiskt vården själv aktivt folk över kanten genom sitt beteende och bemötande av de utsatta.

Jag sökte mig till vården då jag hade ett behov av att uppnå trygghet men genom vården har jag blivit oändligt mycket otryggare.
Mitt stöd och trygghet kommer från de tidigare ytligt bekanta som i krisen blivit mina nära vänner.

Jag sökte vårdens vetskap och klokskap kring mina symptom efter psykosen men fann inkompetens och osäkerhet hos läkare som själva gick närmare gränsen till vansinne än jag.

Jag sökte svaret på varför jag blivit sjuk och hur jag kan undvika att få en ny psykos men fann bara mänsklig dumhet samt en skräckfylld insikt om den enorma möjlighet vården öppnar för att jag, själv, ska leda vårdprocessen in i ett mörkt mentalt hörn, ett medicinskt beroende eller döden.

Jag är definitivt inte frisk, men börjar själv känna mig klar med vården.
Min livstid bara går åt, utan mening och utan att få svar på de, för mig, så viktiga frågorna.
Utmaningen nu är att välja en sanning, vänja sig vid detta livet, eller dö.
Dör jag vet ni nu var jag anser att skulden för det ska läggas.

En bitter, psyksjuk, 40-årings slutgiltiga skuldsanering börjar bli klar.

Shit happens, then you die…
(Gäller även vårdpersonal.)

2 år och 7 långa dagar från psykosen.

Att tid kan uppfattas olika vet alla, men att tiden i sig kan uppfattas olikt sitt egen väsen är svårare att ta in och förstå.

Min tid sedan psykosen är ibland uppfattad av mig som ”förr” och ibland som ”nu”.
I ett perspektiv är jag kvar i upplevelsen, konstant uppspelad om och om och om igen.
Tiden för mig är idag oändligt komplex för samtidigt som den är det absolut vackraste och enklaste att förhålla sig till som människa så är den också mänskligt grym och brutalt sanningsframtvingande.

Kan man, i sanning, bry sig om någon eller något utan att fokusera sin livstid på den eller det?
Jag hävdar, Nej.

Image

Förra veckan, den 17 April exakt, var det två år sedan jag ”dog” och medvetenheten om detta datum växte sig större varje dag innan.
Jag kunde inte fokusera på att skriva i bloggen eller ens fungera normalt tankemässigt.
Rädslan för att den dagen skulle utlösa en ny kris överskuggade allt till den grad att jag var tvungen att sluta reflektera ett tag.
Likt en domedag kom dock dagen till slut och jag höll andan. Hela dagen… och överlevde…
Medvetenheten om mitt beteende tynger mig.

De sju dagarna efter tvåårsdagen har varit långa. Jag har bara kunnat sova 12 timmar totalt på hela veckan.
Vad det betyder vet jag inte idag. Vad det beror på är ett stort mysterium.
I det korta perspektivet gör sömnbristen mig inte mindre trygg men i det längre perspektivet förstår jag att det ses som ett problem, främst av omvärlden.

Frågan, hos andra, uppkommer om hur mycket jag klarar av?
Utan sömn, i ett tillstånd av ständig pendling mellan ”existens” och ”död”, inser jag att jag står fast i insikten att min kropp envisas med att överleva min vardag. För mig är denna reflexmässiga strävan hos min kropp enda anledningen till min egen fortsatta existens, då en reflex för mig är en undermedveten och skyddande handling.
Frågan är bara VAD det är mina reflexer skyddar och meningen med det?
Skyddar reflexerna min själ, mitt väsen och min existens?
Varför?

Min insikt är att:
Kroppens strävan ger mig livstid.
Livstiden väljer jag att fokusera på reflektion eller handling.
Livstid är viktigt på riktigt. Viktigare än existens.

Meningen med livet kan vara så enkel att det endast handlar om kroppens inbyggda strävan att överleva vardagen.
De av oss, människor, som klarar av vår egen vardag, överlever INTE för att vi är kompetenta, intelligenta, selekterade, unika eller särskilt utvalda av en gud.
Vi överlever för att vi undermedvetet och medvetet gör valet att inte fokusera på meningen med livet.
Risken att i en reflektion komma till insikten att mitt eget liv endast är en konsekvens av kroppens reflexmässiga strävan att undvika sin egen ofrånkomliga död, är för svår för många av oss.
Meningen med ditt liv kan ju bli meningslöst ur perspektivet din egen död.

Insikten som kommer ur detta inre resonemang är att meningen med mitt liv är att helt enkelt få dö.
Utmaningen jag lever med varje dag är att inte ha för bråttom med att förverkliga just den insikten.

Alldeles för många av oss tar sig själv som självklara och reflekterar inte djupare över den egna existensen än en flyktig titt i en vattenpöl eller fönsterruta.
Jag dömer inte den mänsklighet som uppvisas men ifrågasätter att inte fler frågar sig: Vad gör jag här? Med min livstid?
Att ifrågasätta sin egen existens varje dag, som jag gör, är i sig omänskligt.
Jag ifrågasätter gärna er andras som omväxling…

Om min medvetenhet om verkligheten och allting är en gåva eller förbannelse vet jag inte.
Det är en konsekvens av psykosen och jag vänjer mig sakta vid denna nya känslighet och nackdelarna med den.
Jag passerar över livslinjen till dödsriket dagligen, sätter mig där vid shackbordet med döden som sällskap och tillsammans observerar vi livet från ett perspektiv som känns få förunnade och för ännu färre är begripligt.
Ibland tynger det mig, ibland inte.

Man klarar av att vänja sig vid allt. Även döden.

Den ekonomiska disktrasan.

Jag har idag ägnat mycket livstid åt att formera mina tankar runt ”den ekonomiska disktrasan” och dess effekter.
Kanske jag viger ett inlägg längre fram åt denna filosofiska kullerbytta.

Funderingen uppkom eftersom jag en gång i tiden träffade en person som sa en sanning till mig och samtidigt konstaterade det för sig själv utan att reflektera över dess underfundiga storhet.
Då förstod jag inte alls uttrycket men idag kan jag relatera till det.

Han sade:
Livet är en hora och jag har inga pengar.

Detta får bli gårdagens inlägg och dagens insikt.

 

För många intryck för att orka göra ett uttryck.

Energin räcker helt enkelt inte till. Trots vårsol och värme hamnar det som är viktigt på riktigt i skuggan.

Alla negativa intryck belastar mig mentalt och pressar mig mot mörkret.
Kullerbyttorna i huvudet tröttar mig och splittrar mitt fokus.

När jag har sorterat ut mina tankar om världen och mänskligheten återkommer jag.
Just nu är det mest en jävla soppa…